sourze.se

Robinson 2009 - ett misslyckande

En sur programledare och deltagare som jublar när de blir utröstade - det är Robinson 2009.

Årets upplaga av Robinson väcker några funderingar hos mig. Lars Gåre, som inledde som bevakare av programmet för Sourze i år, beklagade sig tidigt över programledaren Linda Isacsson. Redan på presskonferensen dagen före premiärprogrammet utmärkte Isacsson sig, som arogant och ovänlig, berättade Gåre. Gåre fortsatte sedan sin kritik av programledaren i flera av sina krönikor, men jag kände mig tveksam till om han hade rätt i sin kritik.

Personligen älskar jag programformatet, såg allt på SVT:s tid, tyckte att TV3:s beautiful people-upplägg sög, har sett fram emot TV4:s nya omgång. Det sociala spelet är det mest intressanta, de fysiska tävlingarna en krydda - ja, jag betraktar mig som en initierad Robinsontittare.

Jag håller med Lars Gåre. Linda Isacsson sade i det senaste programmet, i samband med att Christian fick respass utan att varken ha blivit utröstad eller förlorat en tävling, att det var flera tusen sökande till programmet och att Christians agerande, när han efter de senaste örådet bad de övriga tävlande om att rösta ut honom, diskvalificerade honom från fortsatt medverkan. Men är det någon som har sett Linda Isacsson le en enda gång i programmet hittills? För det är väl ett underhållningsprogam det är fråga om? Och hur många hade sökt till jobbet som programledare för Robinson om den tjänsten hade utlysts?

Att Christian skulle åka ut var annars helt rätt, enligt mig, även om han borde gjort det på andra meriter än att ha sagt att han ville bli utröstad. Var det förbjudet? Det kanske var ett taktiskt spel? Men det vore en skam för mänskligheten om den bästa överlevartypen vore en person med Christians egenskaper. Ja, hur ska man sammanfatta dem? Självgodhet är kanske det mest framträdande. Jag har mött dem själv, personer som faktiskt ljuger så att de tror sig själva. Det finns risk att han faktiskt trodde sig själv när han, inför de andra, sade att han aldrig hade velat vinna utan att han bara var med för att hjälpa vissa andra mer behövande medtävlare. Först lyckades han ju faktiskt nästan vinna sina medtävlares, inklusive antagonisters, medkänsla, när han totalrealistiskt började gråta i längtan efter sin fru. Undrar hur hon är? Men efter ytterligare tio minuters over-sell av varför han ville åka hem, hade han tappat alla medkänslor.

Men tillbaka till Linda Isacsson och själva programserien. Är det inte lite patetiskt hur frustrerad Isacsson verkar vara över att den ena efter den andra som åker ut blir överlycklig över att få lämna tävlingen? Själva reaktionen från Isacsson, som man får anta speglar produktionsledningen, antyder att man ser det som ett misslyckande att de som blir utröstade blir glada över det. Ja, tävlingen ska ju vara extra tuff i år, det ingår ju i planen såvitt man har läst, så ur det perspektivet är det ju inte så konstigt att folk längtar hem. Men de verkar göra det av fel skäl, på grund av den dåliga stämningen i gruppen, och det var nog inte planerat. Om det hela hade balanserats rätt, skulle ju tuffheten i förhållandena på ön kompenserats av önskan att vinna, så att den övervägande delen av de utröstade snarare grät öppet över att behöva lämna. Hade inte det blivit bättre TV?


Om författaren

Författare:
Carl Olof Schlyter

Om artikeln

Publicerad: 05 maj 2009 13:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: