SVT ger onyanserad bild av "farlig" hund

Efter SVT:s Uppdrag granskning om den kaukasiska Ovtjarkan den 1/4 följde en krönika i Göteborgsposten skriven av Gert Gelotte: Stoppa farliga hundraser!. Många med mig reagerade på skribentens ensidiga negativitet och ville kommentera detta.

Tidningen har nekat till att ta in följande text med motiveringen att replik från Svenska Kennel Klubben redan publicerats i papperstidningen under Fria Ord den 11/4. Då krönikan finns tillgänglig i nätversionen där den uppmärksammats av många läsare, borde inte även genmälet göra det? Följande säger punkt fem i etiska regler för press, TV och radio:
"Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna"
I kölvattnet av Uppdrag gransknings reportage om den Kaukasiska Ovtjarkan dyker alltså denna krönika upp, där Gert Gelotte kräver att farliga hundraser bör förbjudas och anklagar Svenska Kennelklubbens presstalesman Hans Rosenberg för en “närmast osannolik arrogans" för att han inte håller med om detta.

För en vanlig medborgare förstår jag mycket väl att temat i Uppdrag gransknings gör folk rädda. Vi får veta att Ovtjarkan är en mördarmaskin som inte har i vårt samhälle att göra. Givetvis vill ingen utsätta sig själv eller sin omgivning för något sådant. Ett förbud är därför ingen konstig tanke, utan snarare ett rimligt krav. Eller?

Som gammal journalist och hundentusiast är min uppfattning dock en annan. SVT gör många bra samhällsgranskande program. Detta inslag lämnar dock en hel del övrigt att önska i fråga om objektivitet, som ju, åtminstone förr i världen, var public services honnörsord. Jag har inga stora erfarenheter av Ovtjarkan som ras och tänker heller inte gå in i några försvarstal om dess förträfflighet. Däremot säger mig min erfarenhet av andra så kallade farliga raser att media gärna överdriver och förvanskar information för att sälja sin produkt. Den amerikanska pitbullterriern är ett typexempel på detta.

Efter att ha tillbringar tid på olika hundforum vet jag att det finns gott om kunniga Ovtjarkaentusiaster. Ändå har man valt att låta motståndarsidan komma till tals oemotsagda. Detta fortsätter i den efterföljande debatten där den folkpartistiska kommunalpolitikern Mathias Sundin får gott om utrymme för sin sak utan att bli ifrågasatt medan SKK:s Hans Rosenberg både blir avbruten och ifrågasatt av programledaren.

Skillnaden mellan dessa män är att den förstnämnde inte besitter någon större kunskap i ämnet, däremot drivs han av ett uttalat rashat och ser sin chans att ta populistiska poäng, trots att en rad upplysande artiklar och undersökningar i ämnet borde ha bibringat honom en viss insikt vägrar han byta ståndpunkt medan den andre både har praktisk och teoretisk erfarenhet av det han pratar om.

Vi får höra att ett förbud är lösningen på problemen, trots att vi med facit i hand från tidigare erfarenheter vet att detta inte är sant. Exempelvis resulterade förbud av import och avel av Amerikansk Pitbullterrier i Sverige i en explosionsartad popularitet hos fel klientel och därpåföljande incidenter. Hundsveriges kanske största misstag någonsin. Ingenstans i världen har ett rasförbud visat sig ha någon som helst positiv inverkan när det gäller att få ner antalet incidenter, tvärtom leder det ofta till ännu större problem. Holland har till exempel nyligen ändrat sin lagstiftning efter 15 års förbud mot vissa raser, med denna erfarenhet i bagaget.

I årsskiftet fick polisen större befogenheter att omhänderta och utvärdera potentiellt farliga hundar. Det finns alltså lagliga möjligheter att få bukt med dessa problem utan ytterligare lagstiftning som hotar att drabba oskyldiga människor och djur. Storbritannien med sin “Dangerous dog act" är ett skräckexempel på hur individen drabbas när rädsla och populism styr lagstiftningen. Andra världskrigets judeutrotning är ingen dålig parallell. Förutom att det är fullständigt verkningslöst, ser jag det inte heller förenligt med ett humanistiskt samhälle.

De flesta större hundraser kan bli potentiellt farliga i fel händer. Detta vet vi. Frågan är om vi ska låta det sunda förnuftet råda eller låta oss påverkas av skrönor och fördomar? Tänka själva eller lyssna på dem som skriker högst? Dagens mediebrus ställer höga krav på mottagaren. All teknik och upplysning till trots, kan man ibland fråga sig hur långt vi egentligen kommit från dåtidens häxprocesser. När inte ens de som granskar tål att granskas.

Vidare undrar man över detta mycket tveksamma utspel från Folkpartiet, vilket går rakt emot Alliansens linje. Är det en spricka i samarbetet eller bara cyniskt utslungat valfläsk utan minsta tanke på att verkställan efter val?

Vem ska man tro på? Sannerligen inte politiker eller media i alla fall.

Av Helen Haxner 16 apr 2009 13:56