Den mesiga skolan

En mamma kallas till samtal om sin son som går i tredje klass. En period med händelser som förvånat mamman har förflutit, och därför har saker lite ställts på sin spets. Delvis har sonen enligt en fröken varit ”snutig” och uttalat en svordom i samband med detta, vilket ledde till att två från skolpersonalen satte sig ner med tredjeklassaren och krävde att han skulle skriva under en incidentrapport, som senare skulle ska tas med hem till tredjeklassarens mamma, för underskrift.

Mamman sätter sig ner och pratar lugnt med sonen om vad som hänt, och den upplevelse han beskriver är helt annorlunda än vad som framgår i incidentrapporten. Mamman förstår att sonen kan ha upplevt detta annorlunda än skolpersonalen, och undrar samtidigt varför han skrivit under om han inte tyckte att det var rätt som stod i rapporten. Sonen säger att de var två vuxna som krävde att han skulle göra det. Mamman undrar om detta verkligen är riktigt förfarande och kräver ett samtal med en av dom vuxna som varit med om detta. Hon undrar samtidigt om det finns andra incidentrapporter som hon inte vet om och om dessa finns samlade någonstans så att hon kan läsa dem. Vidare undrar hon var de förvaras och om det är något som man kan gå in och läsa som förälder. Hon får en tid när hon kan få prata med en av de vuxna som var med, men när hon kommer till skolan vid den överenskomna tiden, har rektorn tagit över. Han säger att de har bestämt att han ska föra samtalet istället för den kvinnliga lärare, som egentligen skulle ha varit där, eftersom hon förstod att det skulle bli ett jobbigt samtal.

Mamman undrar varför läraren utgått ifrån att det skulle bli jobbigt eller negativt, när hon som mamma faktiskt bara vill reda ut allt ihop, så att hon hemma i lugn och ro kan prata ut med sin son vad som hänt, hur han agerat och hur man bör agera, samt kanske kunna förklara för sonen varför olika människor kan uppleva samma händelse på olika sätt.

Mamman kräver återigen att få träffa läraren som jobbar med sonens klass, men får då veta av rektorn, att om hon ska prata med läraren så måste hon prata med alla tre i personalen samtidigt. Men om det gäller incidentrapporten ifråga, så anser rektorn det hela vara utagerat. Mamman får alltså inte prata med personalen om händelsen.

Mamman kallas så till ett möte med en lärare och skolpsykologen och utgår givetvis ifrån att det gäller det inträffade. Hon blir glad eftersom hennes son ännu inte fått allt förklarat för sig och mamman vill kunna få ett avslut som även känns bra för sonen i den mening att han kan förstå varför han blev tvingad att skriva på något han inte tyckte var sant.

Väl på möte med en lärare, dock ej den som skrev incidentrapporten, och skolpsykologen, så börjar man att prata om sonens besvär med koncentrationen. Mamman blir förvånad men säger:
”Okej, vad har han för koncentrationsproblem?”
Läraren svarar:
”Ja, om vi har en lektion och han vet vad han ska göra, så kanske han räknar halva tiden, sen reser han sig och kanske går på toaletten, går ett varv i klassen och sätter sig och räknar andra halvan av lektionen.”
Skolpsykologen frågar:
”Men går han fram och stör någon eller ritar på någons papper eller något?”
Läraren svarar:
”Nej, men han liksom tappar koncentrationen. Och om någon pratar och så, så tappar han liksom fokus.”
Mamman frågar:
”Men är det inte så att min son faktiskt ibland frågar om att få sitta i ett annat rum, så att han kan få jobba i lugn och ro för att det är stimmigt i klassrummet?”
Läraren svarar:
”Jo, visserligen, men han reser sig liksom bara mitt i alltihop och går en runda.”
Skolpsykologen frågar återigen, lite irriterat:
”Men på vilket sätt stör han då?”
Läraren svarar:
”Ja, han kan liksom inte sitta stilla.”
Skolpsykologen säger:
”Ja det finns ju mediciner mot sådana svårigheter.”
Mamman reagerar direkt och säger:
”Vad tusan pratar ni nu om? Om ni inte tycker att han ska ta den där rundan i klassen mitt i lektionen, så får ni väl för tusan säga det till honom! Det kommer att räcka. Och givetvis om jag kommer hem och talar med honom om detta, så kommer det inte längre att finnas något problem vad gäller att han reser sig och går runt, men varför i all sin dar har ni inte provat att säga det till honom? Är hela personalen på denna skolan lika mesig?”
Skolpsykologen frågar läraren:
”Hur långt ligger han efter vad gäller skolarbetet?”
Läraren svarar:
”Åh, nej han ligger inte efter alls, han hinner alltid med det han ska, så på det viset finns det inget problem, tvärtom så klarar han lätt skolarbetet.”
”Men herregud” säger mamman, ”tror ni inte att det kunde vara på sin plats att kanske fråga om han skulle klara av att göra lite svårare uppgifter eller extrauppgifter, han kanske är understimulerad?”
Läraren säger:
”Ja, det är klart, det kanske man skulle prova med.”
Skolpsykologen säger:
”Själv tror jag på ett belöningssystem, han kanske skulle kunna få ett guldhjärta varje dag det gått bra med att sitta stilla och så kanske ni skulle kunna gå på bio om det blev många guldhjärtan han samlat på sig?”
Mamman blir irriterad och säger:
”Nu får ni sluta med det här mesandet, det räcker att jag säger till honom ikväll att han inte ska göra så, sen är det slut med det, så enkelt är det.

När mamman kommer hem frågar hon sonen ungefär hur det kan se ut en lektion om de räknar matte till exempel, och han svarar:
”Ja jag brukar räkna ungefär halva lektionen sen reser jag mig lite och kanske går på toaletten, efter det går jag en runda i klassrummet och tittar på klockan, så att jag ser att jag kommer att hinna med och så sätter jag mig ner igen och räknar färdigt det som ska vara klart.”
Mamman frågar:
”Är det någonsin svårt att hinna med?”
Sonen svarar:
”Absolut inte, men det gäller att titta på klockan så att man vet att man hinner med.”

*********

Jag pratar med mamman på kvällen och hon tycker fortfarande att det känns väldigt svårt, att inte ha fått ett avslut på den här incidentrapporten, och vidare undrar hon vad mötet egentligen skulle ha handlat om. Hon kunde visserligen upplysa läraren om känslan av att vara understimulerad och hur det kan visa sig, samt att hennes son kanske skulle bli stolt av att kunna komma hem och säga att han har gjort extrauppgifter i matte, istället för att han ska anses ha koncentrationsproblem. Vidare undrar hon givetvis över om detta kan ha att göra med att hon inte godkänt incidentrapporten och förfarandet med denna, samt att hon förbjudits att samtala ensam med den fröken som utfärdat den, och även hur en rektor kan anse saker vara utagerade bara helt ur det blå.

Jag sätter genast igång och skriver till skolverket, nu är jag förbannad ska ni veta! Särskilt med tanke på att man nämnde ordet ”medicin” i detta samtal! Ja, det blir svårt att sova inatt. Jag återkommer om detta så fort det händer något.

Av Angus Liddell 15 apr 2009 12:08