Häxor och Gud vid Ales stenar

Vid Ales stenar börjar min saga om kvinnan och kraften, mannen och rädslan. En historia om människors tro på Gud den Allsmäktige. Han som frälser oss från ondo och ger oss syndernas förlåtelse samt ett evigt liv.

Luta er tillbaka och tänk er att ni står vid Ales stenar, en av historiens milstolpar, det som finns till grund för vad som komma ska. Det är morgon i begynnelsen. Visa män har samlats för att hålla rådslag. Tongångarna är höga och rösterna hårda i den kalla skånska morgonvinden. Solen har precis gått upp, fiskmåsarna hörs avlägset över havet och snön ligger i drivor runt stenarna. I mitten tronar en ståtlig eld som kastar sina flammor fram och åter. Jämte den står två kvinnor tätt sammantryckta. De hånas och bespottas medan en av männen går runt dem i cirklar. Han är byäldsten, den visaste av dem alla, liten och spenslig med en haltande gång. Svärdet han har runt midjan släpar i marken, krum i ryggen som han är.

Byäldsten stannar upp och tänker för sig själv ett tag. Sedan vänder han sig mot församlingen. Han häver upp sin gamla och spruckna röst det högsta han kan för att överrösta vinden och fiskmåsarna.:
- Alla sittande i denna församling - mottag denna min dom - de anklagade döms till döden att hängas vid nästa månskifte, för sina brott som består i att ha bedrivit hor och svartkonst. Är vi eniga?
- Ja, svarade alla närvarande män, samfällt.

Så fördes kvinnorna bort och männen fortsatte sitt rådslag. Domen verkställdes när månen gick i ny och livet kring Ales stenar fortsatte och det gör det än idag. Nuförtiden är Ales stenar ett turistmål av stora mått, livligt besökt under våren, sommaren och hösten. En och annan kanske dristar sig att komma under vintern när den iskalla vinden sveper kring stenarna. Vid Ales stenar finns en liten hamn och några fiskebutiker samt en souvenirshop.

En lite förening bestående av några moderna häxor åker till Ales stenar och vandrar svartklädda omkring stenarna. De omfamnar dem för att frigöra kraften som finns i stenarna och fältet innanför. Det handlar om urkraften, som de menar. Vilket föranleder mig att skriva denna dikt:

O, modiga kvinnor.
Ni lyssnar till stenars språk.
Omfamnar glädjen och tron.
Månstrålar och solvärme.
Och katten sitter i köksfönstret.
I en virvlande dans vid skeppet ropar ni efterkraften att få nå frihet!

Goda krafter, onda krafter.
Man kan inte annat än glädjas
Över dessa kvinnors strävan.
Att nå yttre kraft och inre frid.
När stormen ylar på havet och vinden kilar runt stenarna.
Står de ändå stadigt fast i den skånska myllan.
Ales stenar.
Kvinnor, ni sökte mod och fann det.
Gud hör bön.

Mysticismen omgärdadar denna plats och många är väl de som vallfärdat till Ales Stenar i varjehanda syften. Fullmånebröllop, teaterproduktioner och eldkonst. För poeter har stället en särskild magi när de läser sina alster innanför stenringen.

Vi andra som kommer dit nöjer oss kanske med en vandring runt stenarna där man känner historiens vingslag och avslutar det med en nyss tillverkad delikat sillsmörgås och en kopp kaffe, för att med detta njuta av havets vida horisont.

Uppe vid stenarna på höjden står de stackars kvinnorna från förr och skådar ner på oss...

Skrivet för ett evenemang på Axel Ebbes Konsthall i Trelleborg under 2000-talet.

Av Linda Åberg-Luthman 31 mar 2009 11:01