Varför bara Wanja?

AMF-skandalen är valgodis för Allianspartierna, som hoppas att en skadeskjuten Wanja Lundby-Wedin klamrar sig fast på alla sina stolar.

Det är märkligt att det finns få avgångskrav på andra AMF-are. Styrelseordföranden Göran Tunhammar, tillika ordförande i ersättningskommittén och f.d. SAF-chef, tycks klara sig lindrigt undan. Han har över tjugo styrelseuppdrag.

Styrelseledamoten Urban Bäckström, den tidigare statsministern Carl Bildts närmaste man och nu VD för Svenskt Näringsliv, förefaller också ha fått fribrev av kritikerna.

En märklig roll i det hela hade också LO:s förre avtalssekreterare Erland Olausson som satt i styrelsens ersättningskommitté. Kan det vara så att han inte talade med sin chef Wanja om vad de gjort i kommittén?

Nu avleds uppmärksamheten genom att AMF:s förre VD utpekas som en ekonomisk fifflare.

Det finns ett utbrett mångsyssleri som leder till maktmissbruk och försyndelser.

Hur kan man sitta i två dussin styrelser och samtidigt vara både LO-ordförande och ordförande i Europafacket? Svaret är att det kan man bara i teorin. I verkligheten har man inte en chans att nöjaktigt klara allt detta.

Wanja säger att hon inte tänker avgå eftersom de som valt henne inte krävt hennes avgång. Har hon inte sett de opinionsmätningar som visar att en stor majoritet av hennes LO-medlemmar vill att hon ska gå?

Bakom allt detta finns det en allt vanligare ovana det som felaktigt ibland benämns "kultur" i styrelserna. Nämligen att inte förlänga mötena med frågor som dessutom kan göra att man uppfattas som bråkig. Lugnast då att sitta still i båten och ta emot arvodet.

De som satt i AMF:s styrelse när belöningsbesluten togs borde inte få förnyat förtroende. De har missbrukat det givna förtroendet genom att använda pensionärernas pengar på ett orimligt sätt.

Av Åke Askensten 30 mar 2009 13:10