Bankväldet - en historik #3

Börja gärna med att läsa #1 och #2 av den här artikeln.

Sonen Mayer Amschel föddes 1744 och sändes vid 10 års ålder till rabbinskolan i Furth. Studierna avbröts då bägge föräldrarna dog inom loppet av ett år 1755-1756 och Mayer skickades till Hannover för att praktisera på Wolf Jakob Oppenheims bankfirma som tidigare haft en del affärer med Bauers.

Unge Mayer fick nu chansen att på nära håll se hur det gick till i de finare kretsarna då Oppenheim tjänstgjorde som bankiragent även vid hovet. Hans farfar Samuel Oppenheim hade varit agent åt Österrikes kejsare och en farbror var agent åt biskopen av Cologne. Mayer började samla på sällsynta mynt och medaljer, något som senare skulle ge honom goda affärskontakter då det var ett intresse som huvudsakligen odlades av aristokratin.

Redan 1760, endast 16 år gammal, var Mayer väl bevandrad inom finansvärlden och hade dessutom lyckats anskaffa en rätt avsevärd samling värdefulla mynt och medaljonger. När hans lärlingstid var över återvände han till Frankfurt och vid 17 års ålder startade han sin egen affärsverksamhet. Ganska snart hade han gjort en god förtjänst genom att sälja sin myntsamling till diverse rikemän varav den mest prominenta var självaste prinsen av Hesse-Kassel.

Meyers fader hade hängt en röd skylt rot schild på tyska ovanför ingången till sitt kontor och Meyer bestämde sig nu för att byta namn från Bauer till Rotschild. Efter att ha handlagt en del andra affärer åt prins William frågade Mayer om han fick prinsens tillåtelse att kalla sig hovagent, vilket han beviljades. Han hängde därefter upp en skylt utanför sin affärslokal där det stod "M.A Rotschild utnämnd till hovagent åt hans kungliga höghet, Prins William av Hanau."

1770 gifte han sig med Gutle Schapper, dotter till Wolf Salomon Schnapper, hovbankir till Prinsen av Saxe-Meiningen. Detta medförde inte bara ytterligare kapital i form av en hemgift på 2 400 gulden, utan framförallt ytterligare goda kontakter inom den högre finansvärlden. Mellan 1771 och 1792 fick de 10 barn, varav Amschel Mayer 1773, Salomon Mayer 1774, Nathan Mayer 1777, Carl 1788 och James 1792 skolades väl av sin far inom bank och affärsvärlden.

Från att ha varit en hyfsat välbärgad antikhandlare i början på 1790-talet så var Mayer år 1797 en av de rikaste männen i Frankfurt och snart spreds sig hans affärsverksamhet till övriga Tyskland och stora delar av Europa. Planen var att skicka ut alla fem sönerna till Europas finansiella centra och successivt ta över pengamakten i respektive land. Den förste som flyttade var Nathan som slog sig ner i London.

Sedan skapandet av en privatägd centralbank i England år 1694 hade britterna utkämpat fyra krig i Europa och vid mitten av 1700-talet var de den dominerade stormakten i världen. Men det hade kostat, inte bara mänskligt lidande och allmän förstörelse utan också astronomiska summor pengar. Den brittiska statens skuld till bankirerna uppgick nu till 140 miljoner pund!

Benjamin Franklin hade åren 1757-1762 befunnit sig i England som representant för de amerikanska kolonierna. När han kom tillbaka 1764 för att representera Pennsylvania och fick frågan av några representanter för Bank of England hur de amerikanska kolonierna kunde ha sådant välstånd svarade han:

"Det är enkelt, i kolonierna trycker vi våra egna pengar. De kallas Colonial Scrip. Vi trycker dem i proportion till behov från handel och industri så att produkterna så enkelt som möjligt kan gå från producenterna till konsumenterna. På så sätt, genom att vi skapar våra egna papperspengar, så kontrollerar vi dess köpkraft och vi har ingen ränta att betala till någon."

Nu blev det fart på storbankirerna i England. Amerikanerna hade dragit igång ett system som gav dem frihet och oberoende från centralbanker! Detta var ett gift som måste stoppas! Redan samma år klubbade britterna igenom "The Currency Act", vilken förbjöd kolonierna att trycka sina egna pengar och tvingade dem att betala sina skatter i guld och silver. Det var bara en i raden av lagar och förbud som britterna skulle pådyvla kolonierna för att hindra dem från att bli alltför självständiga.

Som ett resultat av detta sköt fattigdomen i höjden, misären bredde ut sig och arbetslösheten galopperade. Franklin berättade senare i sin självbiografi:

"Inom loppet av ett år var förhållanden så omvända att välståndets era tog slut och en depression tog vid i sån utsträckning att gatorna i kolonierna kryllade av arbetslösa."

Britterna införde inte bara nya skatter och tullar utan också flera regler som på diverse sätt begränsade kolonisternas möjligheter att utvecklas utan Storbritanniens inblandning, till exempel var det förbjudet att bygga masugnar, smedjor och att ta emot utländska fartyg i hamnarna. Kolonisterna hade ingen rösträtt eller representant i något av parlamenten i London.

Men amerikanerna bjöd motstånd och lyckades via bojkotter av brittiska varor få alla skatter och tullar upphävda utom den på te, vilket ledde till “The Boston Tea Party" den 16 december 1773, då 60 kolonister smög ombord på tre lastfartyg och vräkte ut 342 lådor med te i vattnet. Britterna fortsatte att ösa skattelagar och förbud över kolonierna och det hela ledde så småningom till den amerikanska revolutionen där kolonierna förklarade sig självständiga.

Kolonierna hade dränerats på silver och guld på grund av de brittiska skatterna och var nu tvungna att trycka mer pengar för att finansiera frihetskriget. I början av revolutionen låg Amerikas statskassa på 12 miljoner dollar, vid slutet av kriget hade den stigit till 500 miljoner dollar bland annat för att engelsmännen hade förfalskat pengar och överöst Amerika med dem, vilket resulterade i att pengarna var nästan värdelösa.

Benjamin Franklin skrev mycket riktig i sin självbiografi:

"Kolonierna hade gladeligen betalt lite skatt på te och annat om det inte hade varit för att England tog ifrån dem deras pengar, vilket resulterade i arbetslöshet och missnöje."

1776 förklarade Amerika sig självständigt, George Washington valdes till president och man utarbetade en egen konstitution. Historikern Alexander Del Mar skrev:

"Följaktligen blev sedlarna som amerikanerna tryckte, vilka historikerna arrogant och fördomsfullt ibland kallat instrument för en oansvarig politik, standarden för revolutionen. De var mer än så: de var Revolutionen själv,"

Efter alla konflikter med britterna var USA i stort behov av kapital och 1781 lät de Robert Morris, landets finansiella rådgivare, tillsammans med kompanjonen Thomas Willing och juristen och politikern Alexander Hamilton, öppna en privatägd centralbank. Så föddes Bank of North America. Bankens oktroj, tillstånd att bedriva verksamhet sa att 400 000 dollar av privata medel skulle investeras, men Morris kunde inte få ihop den summan så istället använde han sitt politiska inflytande till att få guld som lånats av Frankrike som säkerhet i banken. Därefter lånade han ut pengar till sig själv och sina vänner för att investera i bankens aktier, och så var cirkusen igång igen. Värdet på den amerikanska valutan fortsatte att sjunka och bankens tillstånd förnyades inte när det gick ut 1785.

En av dem som såg till att sätta stopp för de giriga bankirerna var politikern William Findley, från Pennsylvania som sa:

“Denna institution, vilken inte har någon annan princip än girighet, kommer aldrig att förändras i sin strävan att lägga beslag på all välfärd, makt och inflytande i landet."

Och vidare:

"Penningaristokratin, när den väl har etablerats, kommer att korrumpera den lagstiftande församlingen så att dess lagar görs till deras favör och lagstiftarna bara kommer att gynna de rika."

Morris, Willing och Hamilton bidade sin tid och sex år senare, med bistånd av bankirerna i Europa, smörjde de tillräckligt många medlemmar av kongressen för att få igenom en ny privatägd centralbank, The First Bank of the United States. Thomas Jefferson, en av amerikanska konstitutiones fäder och blivande president, var vid den här tiden utrikesminister. I ett brev till politikerkollegan John Taylor skrev han:

"Jag är övertygad om att banketablissemanget är farligare än stående arméer. Om det amerikanska folket någonsin låter privata banker kontrollera deras valuta, först genom inflation sen deflation, så kommer bankerna och företagen som växer upp att beröva folk på deras tillgångar tills deras efterlevande kommer att vakna upp hemlösa på den kontinent deras förfäder erövrade"

Efter den finansiella kollapsen hösten 2008 kunde många av de efterlevande konstatera att Jefferson fick rätt.

Övertalad av Hamilton gick Washington med på att godkänna banken den 25 april 1791 och ett 20-årigt kontrakt upprättades. De första 5 åren efteråt lånade regeringen 8,2 miljoner dollar och priserna i landet steg med 72 .

När bankens tillstånd gick ut 20 år senare i april 1811 röstade kongressen genom att inte låta banken få förnyat förtroende varpå britterna året därpå förklarade krig mot USA. Emellertid hade engelsmännen redan händerna fulla med att slåss mot fransmännen och de lyckades inte besegra amerikanerna.

Vid sekelskiftet hade Frankrike en centralbank liknande den i England och en av dem som ansåg det vara ett otyg var en viss Napoleon Bonaparte. Trots att han hade tillsatt en del av sina släktingar i styrelsen litade han aldrig på banken. Napoleon menade att när en regering är beroende av bankerna för pengar, så är det bankirerna och inte regeringen, som styr.

Alla som satt sig in i hur spelet fungerar vet att han hade rätt.

Läs fortsättningen på den här artikeln här.

Av Michael Delavante 27 mar 2009 12:58