sourze.se

Länge leve skrivmaskinen!

Dunk, dunk. Ritsch. Detta var ljudet jag vänjde mig vid efter att ha blivit inkastad i skrivmaskinsgruppen. Första mötet med den skrivande datorkulturen: En grön elektronisk IBM-skrivmaskin.

Detta var under det glada 80-talet då datorerna sakta kom insmygandes i klassrummen. Jag kommer fortfarande ihåg vår stränga lärare som med hjälp av sitt fotografiska minne kunde komma ihåg mig och mina insatser under min tid i hennes sal från 7:an till 9:an. Lektionerna var hårda. Vi fick inte titta på tangentborden och hade en metallplatta framför med alfabetet på som kunde användas för att träna in händernas positioner, innan lektionstid. Annars var det som sagt no lookie lookie medan vi lyssnade på det härliga smattrandet från dessa slottermaskiner.

Det positiva med den tuffa utbildningen var att:

- Alla fick bra betyg, även de störande elementen, detta utav ren rädsla för läraren.
- Kunskapen att kunna skriva snabbt är en bra egenskap att ha med i bagaget.
- Skrivmaskinerna gav dig ett direkt resultat.

Det är punkt 3 som är den mest nostalgiska för min del. En punkt jag längtar tillbaka till. Varför? Jo, när jag i dag skall sätta mig ner framför min laptop och skicka e-brev och syssla med kreativt skrivande kan jag inte alltid räkna med att få komma igång direkt och få njuta av resultatet. Väntandeprocessen lurar där. Har jag otur kräver operativsystemet uppdatering, likt brandväggen, antispyware-programmet och antivirusprogrammet, samtidigt. Därefter måste datorn startas om för ominstallationer och annat djävulskap. Detta är en process som kan ta tid beroende på hur bra bandbredden beroende på driftstopp och hur många som utför samma ritual.

En gång krävde alla dessa påtvingade datorhäxerier mig till att vänta i ett par timmar innan jag kunde sätta mig ner och författa ett e-mail till en bekant. Då hade allt runnit av mig och jag lyckades inte ens ta till papper och penna på grund av att datorn med dess logik hade sugit ur all energi ur mig. Hade jag varit tillbaka framför min gröna hederliga skrivmaskin skulle resultatet ha dykt upp direkt. Möjligtvis hade jag fått byta färgband, fast det hade gått fortare än att behöva fylla på färgpatronerna i skrivaren som datorn kanske inte ens hade funnit i nätverket beroende på hur processorn eller den sinande minneskapaciteten mådde.


Om författaren

Författare:
David Rehaag

Om artikeln

Publicerad: 24 mar 2009 12:33

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: