Hur ska Obama rädda banksystemet?

Barack Obama fortsätter att skapa rubriker. Med angelägna uttalanden som kommer så gott som dagligen, nya lagar som undertecknas varje vecka och ett historiskt tal inför kongressen, är det lätt att missa en och annan kommentar från världens mest iakttagna man. Men förra månaden kom även lilla Sverige på tal. Obama förklarade nämligen varför han inte tror att det går att rädda USA:s banksystem på det sätt som Sverige gjorde på 90-talet. Det finns stora kulturella skillnader, hävdade President Obama, som utesluter att den amerikanska staten nationaliserar banker som tar emot dess ekonomiska stöd. Det finns också kvantitativa skillnader, menar Obama. Sverige köpte in sig på några få banker, men USA har över 8000 banker!

Argumenten är bekanta, åtminstone för någon som pendlat mellan Sverige och sitt hemland USA i 20 år. I diskussioner med amerikanska vänner och familjemedlemmar om den moderna välfärdsstaten Sveriges sätt att lösa samhällsproblem, hör man oundvikligen dessa två bortförklaringar. Sverige är så litet, det klart att problem går lättare att lösa. Och sen är det kulturen, förstås. Amerikaner gillar inte kollektiva lösningar. Det senare argumentet bortser dock ifrån opinionsundersökningar som exempelvis visar att en majoritet amerikaner önskar sig ett statligt sjukvårdssystem. Källa

Standardsvaret blir att USA inte tror på socialism nyckelordet är ”tro”, eftersom amerikaners hängivenhet åt rovkapitalism mest baseras på en ideologisk trosuppfattning som livnärt sig på en medieindustri i maskopi med den ekonomiska eliten, snarare än på historiska eller empiriska bevis. Att staten skulle kräva ägarkontroll i gengäld för att skattebetalarna pumpar in mer kredit än bankens totala börsvärde, vore tydligen likställt med att låta fabriksarbetarna ta över någon verkstadsindustri. Socialism är helt enkelt fult. Den gör slavar av människor – till skillnad från sådana amerikanska succéhistorier som WalMart och Burger King, vars personalpolitik går ut på att anställa så många deltidare som möjligt, regelmässigt tvinga dem att jobba övertid och ändå hålla lönerna så lågt att de får söka socialbidrag för att klara sig.

Det där med storleken är också ett välkänt fenomen. USA är så STORT! Stora bilar, stora villor, stora vidder och förstås jättestora problem. Tänk, 8000 banker! Det säger sig självt att det aldrig skulle gå att styra upp den branschen på annat sätt än att bara kasta hundratals miljarder dollar i skattemedel åt den och hoppas på det bästa!

Men hur många av USA:s banker riskerar verkligen att gå under? Och vad är de för banker egentligen? Enligt ekonominyhetsbyrån Bloomberg finns det faktiskt 8349 banker som den statliga FDIC försäkrar. Men inte har FDIC något större problem med att ta över banker. De senaste 14 månaderna har det stängt 38 stycken. Det är i och för sig ingenting mot bankkrisen 1993, då 50 banker tvingades slå igen och förvaltas av FDIC.

"Var försvann då över hälften av de 750 miljarder dollar som Bushregimen fick ifrån kongressen för att rädda USA:s banksystem?"

Det beräknas att 1000 amerikanska banker riskerar att försvinna under de kommande fem åren. Därför har FDIC börjat använda sina stora resurser – 36 miljarder dollar i reserver och ytterligare 30 miljarder i statlig kredit – för att förmedla försäljningar där starka banker köper krisdrabbade konkurrenter. Men eftersom köparen inte vill ta på sig den upplösta bankens underskott, går FDIC in och skjuter till den summan och/eller garanterar att täcka den sålda bankens framtida förluster. FDIC säljer helt enkelt banker på reapris.

Förra årets allra största uppköp subventionerades däremot inte så, till exempel då jätten JP Morgon räddade Washington Mutual genom att köpa den för 1,9 miljarder dollar. Däremot tog JP Morgon direkt emot ett statligt bidrag på 55 miljarder dollar i samband med köpet och ytterligare 25 miljarder sedan dess. I jämförelse blev den största rabatt som FDIC hittills erbjudit i år bara 45 miljoner dollar – eller 0,068 procent av dess egna reserver. Det verkar alltså som om den stora majoriteten av amerikanska banker kommer att klara sig. Likaså bör FDIC överleva den ekonomiska pressen.

Var försvann då över hälften av de 750 miljarder dollar som Bushregimen fick ifrån kongressen för att rädda USA:s banksystem? 350 miljarder finns kvar. Men de största institutionerna, som tog emot ofantliga summor, har vägrat förklara ens för kongressen - låt vara för någon nyhetsbyrå som Bloomberg – vad de hittills använt pengarna till. USA:s finansdepartement har inte ens frågat den allra största mottagaren, försäkringsjätten AIG, som hittills tagit emot 173 miljarder dollar, om hur pengarna har utnyttjats.

En sak är säker, USA:s kreditmarknader har inte lossnat. Liksom Irakinvasionen aldrig lyckades med dess ursprungliga uttalade syfte – att hitta massförstörelsevapen - har f.d. finansminister Paulssons räddningspaket misslyckats med sitt påstådda huvudsyfte ”The bailout is a bust” - Business Week. Vilken tillfällighet att också Paulssons paket gick igenom kongressen hastigt och under hot på global katastrof, beskriven denna gång som att hela världens ekonomiska system skulle förintas om inte pengarna omedelbart beviljades. Det påminde om den skräckinjagande varningen om Saddams fiktiva WMD:s; ”the smoking gun that comes in the form of a mushroom cloud”.

Det är ett välkänt faktum – för alla utom lyshuvudena i mainstream-media vill säga – att Paulssons räddningspaket egentligen syftade till att rädda de största institutionerna samtidigt som den skulle sätta igång en rovjakt inom bankvärlden. Medan förra seklets största korruptionsskandaler inom amerikanskt näringsliv åtgärdades genom att splittra landets största monopol t.ex. Rockefellers Standard Oil, hade Bushregimen naturligtvis den motsatta strategin; bankvärlden skulle konsolideras.

Enligt VD:n för US Bancorp, Richard Davis, utformades Paulssons räddningspaket s.k. TARP för att gör det lättare för starka banker att köpa upp svaga banker. Han borde veta, US Bancorp fick 6,6 miljarder dollar från TARP. Hittills har banken köpt två konkurrenter med totalt 213 bankkontor i California, värda nästan 29 miljarder. Men US Bancorp behöver själv bara stå för 1,6 miljarder i eventuella förluster på bankernas dåliga utlåning. Det garanterar nämligen FDIC. Och det finns förresten en mycket bra anledning till att stora TARP-mottagare inte uppger vad pengarna används till. Enligt Davis har de förbjudits av statliga tjänstemän att avslöja det. Källa

TARP drevs dessutom igenom i samspel med ändringar i USA:s skattelagstiftning, som ger stora lättnader till banker som köper utsatta konkurrenter. Resultatet är en sällan tidigare skådad köpfest inom den amerikanska bankvärlden. Inget under att bankirerna inte har tid eller pengar över att stimulera USA:s kreditsvultna näringsliv!

Varför går det till så? Skulle det trots allt gå att tillämpa den svenska lösningen på USA:s bankkris? Och hur i helvetet blev det Republikanerna, samt USA:s förra riksbankschef, frimarknadsfantasten och Milton Friedman-frälsta Alan Greenspan, som först började prata om att faktiskt förstatliga banker – något som Obama envist motsätter sig?

För att svara på den första frågan, får man först besvara de två senare, samt definiera vad man menar med begreppet ”nationalisera”. I Storbritannien har staten gått in som delägare, i gengäld för skattemedel som hållit banker flyttande. Till skillnad från i USA, har bankledningar i Storbritannien faktiskt fått sparken. I USA går det inte till så, inte ens när FDIC tvingar en bank att stänga.

Men om inte USA vill göra som Storbritannien, varför inte som Sverige? IMF:s f.d. chefsekonom och expert om finanskriser, M.I.T.-professorn Simon Johnson, menar att vitsen med den svenska lösningen var att den sammanförde tre alternativ som vägts hårt mot varandra i USA; att tillföra kapital TARP, att skapa en ”bad bank” för att överta och avveckla bankernas dåliga krediter och nationalisering – dvs. staten blev aktiv delägare. Det tredje alternativet föreslås dock endast om banken så snart som möjligt ska återgå till privat ägo efter den återhämtat sig, såsom också skedde i Sverige.

"En ny rapport tydliggör sambandet mellan de totalt fem miljarder dollar som Wall Street investerat i form av lobbying och kampanjbidrag, och tolv specifika avregleringar som stegvis ledde till dagens ekonomiska katastrof."

Enligt Johnson finns det mycket privatkapital tillhands vilket bevisas av dollarns växande styrka, då amerikanska statsobligationer fortsätter vara attraktiva – även när räntan ligger nära noll. Om en bank är för stor för att gå under, är den också för stor för kapitalister att motstå; "Folk skulle vilja komma in och köpa de återprivatiserade bankerna. Och man skulle tillämpa antitrust-bestämmelser, så att bankerna splittras.”

Poängen med denna strategi, menar Johnsson, vore att sätta olika styrkor inom USA:s mäktiga banklobby emot varandra; ”Man sätter privatkapital emot de inavlade, insider-bankirerna. Och man gör detta på ett sätt där skattebetalarna bestämmer vilka de nya ägarna blir. Dessa nya ägare kommer in och gör mycket omstrukturering. De kommer att sparka samtliga direktörer. Jag kan uppriktigt lova det.” Källa

Här närmar vi den egentliga förklaringen till Vita Husets motstånd mot en svensk lösning. Obamas närmaste ekonomiska rådgivare kom direkt från detta broderskap inom bankvärlden, som trots historiska förluster fortsatte att belöna sig med stora bonusar – tack vare TARP. Förra året bidrag USA:s finanssektor med totalt 146 miljon dollar till politiska kampanjer, och landets kommersiella banker skänkte ytterligare 34 miljoner. Obama berömdes för att ha samlat hälften av sin kampanjkassa från små individuella bidragsgivare, men samtidigt tog han emot mer pengar från Wall Street än Republikanen John McCain. Bland Obamakampanjens tjugo största bidragsgivare återfinns fyra finansinstitutioner som tillsammans skänkte Obama över 27 miljoner dollar, och som hittills tagit emot över 145 miljarder dollar i statligt stöd. Källa

Men bankernas och finansfirmornas kampanjbidrag bleknar i jämförelsen med den totala summa som Wall Street satsat i Washington de senaste tio åren. En ny rapport tydliggör sambandet mellan de totalt fem miljarder dollar som Wall Street investerat i form av lobbying och kampanjbidrag, och tolv specifika avregleringar som stegvis ledde till dagens ekonomiska katastrof. Källa Och en sak ska man ha jävligt klart för sig; Wall Street hanterar bara andras pengar ansvarslöst. De egna politiska bidragen betraktas som bombsäkra investeringar.

Joseph Stiglitz, Nobelpristagaren och Världsbankens f.d. chefsekonom, menar att Obama har förväxlat uppdraget att rädda bankerna med att rädda bankirerna. Och det är långt ifrån bara vänstersympatiserande ekonomer som förespråkar bankernas tillfälliga nationalisering. Ledande Republikaner och storkapitalets språkrör i media använder dock ”N-ordet” av andra skäl; för att undvika att rovjakten hotar också de största institutionerna och för att skydda sina kompanjoners privilegierade positioner där.

Nu diskuteras även en ändring i reglerna för bankernas bokföring, som skulle möjliggöra en nedskrivning av de värsta förlusterna, utan att banken skulle behöva skriva ned all liknande utlåning. Den nuvarande regleringen tvingar bankerna att tillämpa nedskrivning generellt. Men gör man det, skulle många institutioner omedelbart avslöjas som bankruttna. Hajarna som hittills avvaktat med sina bankköp skulle äntligen få de realistiska prissättningar som de väntat på.

”That’s what this is about. It’s not about helping banks – it’s about helping people.” Så sa Barack Obama i sitt första tal som president inför kongressen. Sannare ord har sällan uttalats. Men människorna som räddas av Vita Husets egendomliga sätt att hantera kreditkrisen är samma direktörer som styrde skeppet på grund.

Enligt Simon Johnson finns en fråga som först behöver besvaras förrän man diskuterar vilken lösning, eller kombination av lösningar, som är den rätta. Han säger: ”Det kommer en tid i varje ekonomisk kris eller, mer specifikt, i varje kamp för att återhämta sig från en kris, när någon stiger fram till talarstolen och lovar lösningar som sägs kunna återskapa tillväxt. Personen har politiskt stöd, en beprövad bakgrund, och varje incentiv för att bli omskriven i historieböckerna.”
Men en molande fråga återstår alltså: ”Kan denna person, den nya ekonomiska strategikern, verkligen bryta med eliten som orsakade så mycket kaos? Formen för denna elit varierar förstås betydligt från situation till situation, men den är alltid fortfarande mäktig, trots den nedåtgående spiral som den själv bidrog starkt till att orsaka. Och att fullt undslippa krisens stärka grep innebär egentligen att bryta elitens makt.” Källa

Av Patrick Gallagher 17 mar 2009 16:16