Potatiskriget

Redan Gustav Wasa menade att Jämtland borde höra till Sverige eftersom det låg öster om kölen. Själv fick han aldrig uppleva Jämtland som svenskt, men sedan kung Gustav hade riksgränsen många gången kommit att ändras.

År 1808 stod den sista striden vid skansen. Den 16e augusti anföll 644 norrmän Hjerpe skans som egentligen var två skansar, nere vid Järpsundet låg den ena för att försvåra eller förhindra en övergång av sundet, uppe på en kulle 200 meter öster om sundet låg den egentliga skansen. Den bestod av en 8-sidig kastall som var 4 våningar hög och bestyckad med 19 två- och trepundiga kanoner. Mellan skansen vid sundet och skansen på höjden fanns en underjordisk förbindelsegång. Striden började klockan tre på eftermiddagen med en artilleriduell över Järpsundet och pågick tills det blev mörkt, vid niotiden på kvällen. I skansen på den svenska sidan dödades en soldat, Bengt Sidberg från Oviken, och fem sårades vid den sex timmar långa eldgivningen. På norska sidan dödades en soldat, två skadades svårt och tre lättare. De norrmän som stupade vid belägringen av skansen blev sänkta i Finnviken. Den gången var den anfallande styrkan alltför svag för att hota skansen som försvarades av 400 soldater från Hälsinglands regemente.

De norska trupperna drog sig tillbaka sedan tillbaka, men kom året efter då von Krog hade fått uppdraget att leda fälttågen in i Jämtland med en styrka på 1.824 man och återbörda området till den danska kronan, nu när svenskarna var upptagna med kriget mot Ryssland i öster. Hälften av soldaterna vid skansen i Järpen hade då förflyttats österut till striderna där. De norska fälttågen följde den gamla forbondeleden från kungsgården i Sul, upp genom Innas trånga dalgång och över fjället mot den första svenska utposten Skalstugan.

De första svenska skansarna fanns vid Nordhallen och i Duved, de var dock obemannade så von Krogs styrka hade kunnat följa Indalsälvens norra strand från Duved till Järpsundet utan att lossa ett skott. Von Krog hade strikta order att den norska styrkan inte skulle ägna sig åt plundring, utan hade tvärtemot blivit försedd med en krigskassa för att kunna ersätta varje rekvisition som gjordes från bönderna. De norska soldaterna som mest bestod av trönder, passade på att här och var hälsa på släkt eller en bekant forbonde. Trots att Jämtland varit svenskt i mer än 150 år så gick handelsfororna ändå fortfarande till marknaderna i Levanger och till Trondheim, man fortsatte att byta jamtspik och messmör mot saltsill och spannmål. De många krigen hade inte sått split och splittring mellan grannfolken utan krigen var orsakade av politik från överheten långt borta i Stockholm och Köpenhamn.

När von Krog närmade sig Hjerpe skans den 16e juli 1809, flydde befälhavaren överstelöjtnant Nordenadler med närmare 200 svenska soldater österut och norrmännen kunde promenera in i den övergivna skansen. Den 23e juli rev norrmännen skanstornet. De större delarna av Jämtlands fältjägareregemente, som var tillskapat för att skydda Jämtland mot anfall från väster, var då upptagna i striden med ryssarna i Hörnefors, som hade besattes av ryssarna. Den av Runeberg omskrivne general von Döbeln, krigshjälten från Jutas, lyckades genom en snabb sammandragning av de få kvarvarande trupperna i Jämtland, i huvudsak Revsunds kompani och efter en påföljande ilmarsch hinna inta gynnsamma stridsställningar i Bleckåsen 3 kilometer öster om Mörsil på vägen mot Östersund. Von Krog som hade gett order om att förstöra skansen i Järpen, hade utan att tänka i de banorna givit von Döbeln den tid han behövde för att organisera ett försvar.

Från Järpen hade von Krog passerat den övergivna skansen i Römmen, vägen mot Östersund och Frösön via Alsensjöns strand låg därigenom helt öppen, skulle von Krog rent kunna återerövra Jämtland utan strid nu då svenskarna hade ryssarna ända nere i Västerbotten. Från Mörsil vek vägen av från Indalsälven och fortsatte över den lilla byn Semlan, sedan fick von Krog, marschera genom tät skog vilket innebar att styrkan inte kunde hålla formering utan drogs ut och blev mer sårbar för ett eventuellt bakhåll. I de långa branta backarna mot Bleckåsen låg von Döbeln i bakhåll, de hade hunnit förskansa sig för att kunna utför ett eldöverfall mot de framryckande norska trupperna.

Von Döbeln hade låtit förtruppen passera, de skulle längre fram anfallas av en mindre svensk styrka. När von Döbeln såg von Krogs baner mitt för sig lät han kommendera eld. Så brakade det loss, fältartilleriet öppnade eld samtidigt. Men mitt i krutröken stod de norska soldaterna till synes oskadade kvar, det sköts med bössor på båda sidor men det märkliga inträffade att ingen föll, vare sig rödklädda norrmän eller blåklädda svenskar. Snabbt undersökte von Döbeln den närmaste 3 pundiga kanonen, han drog med handen längs mynningen, förutom kordit luktade det gammal potatis av kanonen.
- Varför har ni laddat kanonen med potatis? skrek kan ut till artilleristerna som bemannade kanonen.
- Nej General, inte potatis, med kulor och krut som brukligt General.

Von Döbeln kände sig plötsligt märkvärdigt svag, nog för han varit med om mångt och mycket, men att ladda en kanon med potatis, gammal murken potatis, de här kanaljerna vid Revsunds kompani tog inte kriget på allvar, krig är allvarliga saker, där dör människor och hästar, landsändar bränns ned och plundras. Nu var ju potatisen i kanonen bara ett symtom, tydligen så sköts det från båda håll utan skarpa laddningar, det hade inte kunnat ske om inte de svenska och norska soldaterna i hemlighet pratat ihop sig. Något som var liktydigt med landförräderi och myteri.

Tanken drabbade honom som en örfil, om soldaterna var beredda på myteri, som det ju var att inte ladda skarpt mot rikets fiender, så var sannolikheten mycket stor att de var beredda att göra sig av med sina officerare.

Von Krog hade knappt hämtat sig från den inledande kanonsalvan från de gömda svenskarna, han hade väntat en sammanstötning, själv hade han träffats, av något som verkade vara resterna av en rutten potatis. Hans soldater hade mycket snabbt funnit skyddade eldställningar varifrån de besvarade den svenska elden, men maken till illa riktade skott som de svenskarna sköt hade han aldrig varit med om, de träffade inte alls. Dessvärre sköt hans egna soldater lika illa. Von Krog beordrade reträtt för att omgruppera.

Den norska styrkan drog sig ur skogen ned till den lilla byn Semlan, där man inrättade befäst nattläger. När han fått in rapporter från sina officerare visade sig att där inte funnits några förluster över huvud taget, vilket von Krog syntes mycket märkligt. Senare på kvällen kom en svensk parlamentär med vit flagg mot det norska lägret. Von Döbeln önskade underhandlingar med von Krog, de skulle mötas i byn Persgårdsbodarna, endast i sällskap med var sin adjutant och två soldater. Eftersom von Krog hade respekt för von Döbeln och litade fullt ut på hans ord så befanns sig han på plats vid utsatt tid. Från öster kom så von Döbeln. De hälsade på varandra, sedan bad von Döbeln de medföljande adjutanterna och soldaterna att lämna dem ensamma.

Mina soldater hade laddat kanonerna med potatis sade von Döbeln, sedan stod de och sköt utan kulor. Vi hade inga förluster idag.
- Potet? Da var de jammen en potet som traff mae ,sade von Krog eftertänksamt.
- Ditt folk är det trönder? frågade von Döbeln, von Krog medgav att så var fallet. ¨
- Själv har jag alla pålitliga trupper i Hörnefors, och slåss med ryssen sade von Döbeln.
- Annars skulle jag aldrig gå ut att möta dig med de här kanaljerna till jamtar.
- Det duger inte att föra krig med sådana som laddar kanonerna med potatis. Jag skulle inte heller vara säker med dina soldater, de enda som riskerar bli skjutna här är vi själva och våra officerare, eftersom soldaterna tycks ha haft kontakt med varandra och kommit överens om att skjuta löst på varandra.

Von Krog berättade att han precis nåtts av en norsk kurir som hade med sig ett meddelande om att den norske generalen Kristian August valts till kronprins för hertig Karl som valts till svensk kung efter den avsatte Gustav IV Adolf. Med en norsk general som svensk kronprins menade den danske kungen Fredrik IV att Danmarks intressen vore väl tillgodosedda och att krigshandlingarna därför skulle avblåsas. Von Döbeln och von Krog kom överens om att von Döbeln skulle dra sig tillbaka till Frösö läger och att von Krog skulle retirera tillbaka till Norge. Överenskommelsen mellan de båda befälhavarna skrevs på ryggen av en av de medföljande soldaterna som fick tjänstgöra som bord, de nämnde inte något om blanka skott eller potatisladdade kanoner i sina rapporter. Att det totalt oblodiga slaget vid Bleckåsen lyckades hållas hemligt var av intresse för båda befälhavarna, dels av prestige, dels därför att de ansåg de förödande för soldaternas moral om sanningen om det helt oblodiga slaget spreds det hade ju sånär kunnat utmynna i fullt myteri. Därför ställdes ingen av artilleristerna till svars för de potatisladdade kanonerna, inte heller någon soldat för att ha laddat blankt eller siktat bredvid fienden. Saken tystades ned.

De enda som visste hur slaget gått till var bönderna i Bleckåsen, deras berättelse om hur slaget i verkligheten gick till, har av historiker avfärdats som sägner. Men i gårdarna i västra Jämtland bevarades historien från generation till generation om hur kanonerna laddats med överbliven sättpera från Västigården i Bleckåsen som soldaten Käck fått av sin gudfar bonden Sefast Moseson. Under många, många år efteråt gick Mosesons gamla jordkällare där potatisen förvarats under namnet kruthuset.

Av Leif-Arne Undvall 27 feb 2009 13:11