Weimarrepubliken - katastrof och kreativitet #2

1923 infördes en ny valuta, Rentmark, vars värde vilade på Tysklands industriella och agrara tillgångar. Därigenom fick man stopp på inflationen, man minskade antalet statsanställda med en fjärdedel, man skar ned i välfärdssystemen och arbetsdagar på 12 timmar inom industrin återinfördes. En ny konferens om krigsskadestånd medgav längre tid för Tyskland att avbetala krigsskulden.

För de som ogillade Weimarrepubliken var krigsskadeståndet att effektivt retoriskt vapen som användes vid kritik av Weimarrepubliken. För en medelklass som sett sina tillgångar och sin sociala ställning försvinna var kritiken från höger mot Weimarrepubliken effektiv. Under den hårda stabiliseringspolitiken åren efter hyperinflationen förlorade även republiken mycket av sitt stöd hos arbetareklassen.

Stabiliseringspolitiken var trots allt framgångsrik, man fick fem goda år fram till 1929 med ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och förbättrade levnadsförhållanden. Under en period medförde Weimarrepubliken ett visst mått av stabilitet och ekonomiska framsteg, människor började sakta få bättre levnadsvillkor. Vid valet 1928 stärktes centern och socialdemokraterna tog åter plats i en centerledd regering. Sedan kom Börskraschen. Depressionen som inleddes med börskraschen i New York i oktober 1929 fick stora återverkningar i Europa. Amerikanska banker som givit Tyskland lån, krävde tillbaka sina lån med en akut likviditetskris som följd. När depressionen var som djupast 1932 var tredje tysk utan arbete, produktionen minskade, företagen avskedade och statens skatteinkomster minskade så till den grad att staten inte kunde låna på kapitalmarknaden. Eftersom man med katastrofalt resultat provat lösa föregående kris med sedelpressar försökte man denna gång spara sig ur krisen. Staten skar i alla utgifter, företagen sänkte löner, när man så nådde botten skulle investeringarna komma på nytt, var det tänkt. Den ekonomiska krisen ledde till en legitimitetskris för det politiska systemet. Den center-socialdemokratiska regeringen föll på en kris om finansieringen av systemet för arbetslöshetsersättning som kollapsat.

Den avgångna regeringen ersattes av en center-högerregering som visade sig bli helt handlingsoförmögen på grund av starka inre motsättningar. Därför avsattes regeringen av presidenten Hindenburg, som sedan ledde Tyskland i praktiken som en presidentdiktatur. Den diktaturen hade kommit till stånd på grund av de politiska partiernas beslutsoförmåga. I syfte att försöka få ekonomin i ordning beslutades om omfattande nedskärningar i välfärdssystemen samt lönesänkningar för offentliganställda. Eftersom det inte gick att samla en politisk majoritet kring en sådan politik utsåg presidenten Hindenburg Heinrich Bruning från Zentrum till Kansler, med rätt att styra genom dekret. Ekonomisk depression, politisk fragmentering och handlingsförlamning ödelade det tyska folkets tilltro till parlamentarismen och till Weimarrepubliken.

Inom den yttersta högern fann en djupt rotad misstro mot Weimarrepubliken, från denna extremhöger bildades hundratals organisationer som var genuint oförutsägbara. Den traditionella konservativa elit som drömde sig tillbaka till det disciplinerade och autoritära Tyskland, såg i grunden ned på dessa våldsinriktade organisationer, men fann deras metoder att kommunicera till människor intressanta. Där odlades en tro på en särskilt tysk anda som var blodsbunden till det rena tyska folket. Dessa hade en rad fiender bland annat främmande element, främst judar och polacker som de ansåg exploaterade och förstörde det tyska folkets rasmässiga renhet. Dessa människor hade genom en dolkstöt förrått Tyskland på segern i kriget och därigenom påtvingat Tyskland republiken, krigsskadeståndet och vanära. Vad som behövdes var därför ett nytt rike tredje riket och en stark ledare som kunde förkroppsliga det tyska folkets själ och som kunde bekämpa republikens lastbara och degenererade människor. Tack vare de upprepade kriserna fick de sortens retorik fäste bland många människor. Innan depressionen var det nazistiska partiet litet men byggde under åren under depressionen upp bilden av Hitler som den oomstridde ledaren. Man lyckades rekrytera medlemmar från alla samhällsgrupper, med lägre medelklass som dominerade.

Bruning avsattes 1932 av Hindenburg då han ville förbjuda nazisternas stormtrupper att marschera på gatorna och ersattes av Franz von Papen, som utlyste nyval 1932, i vilket nazisterna fick 37 av rösterna. Hindenburg vägrade utse Hitler till kansler trots att han var ledare för parlamentets största parti. Von Papen fortsatte ytterligare ett år som kansler och utlyste sedan åter nyval 1933, då minskade stödet för nazisterna till 33,1, men efter en del förhandlingar utsåg den gången Hindenburg Adolf Hitler till kansler, helt enligt Weimarrepublikens konstitution, därmed upphörde Weimar-Tyskland.

Nazisternas maktövertagande som var möjligt genom att de släpptes fram av en höger som trodde sig kunna kontrollera dem, ledde till att alla Weimarrepublikens framsteg eliminerades, den nyskapande kultur som växt fram förbjöds. I stället växte en stat fram som vilade på en förment rastillhörighet, som kom att leda till en fullständig katastrof.

Skillnaderna mellan dagens Europa och Weimar-Tyskland är stora. Idag ser vi, i de delar av Europa som bejakat samverkan och ökad gemensam integration, tillbaka på 50 års fred. Undantaget är Balkan där nationalism och konfrontation, ett "vi och dem"-tänkande, fungerat som förklaringsmodeller för samhälleliga problem. Det finns dock ett par beröringspunkter mellan Weimar-Tyskland och dagens Europa. Vi har idag en allvarlig ekonomisk kris, en kris som kommer att medföra försämrade förhållanden och otrygghet för många. Det historien har lärt oss är att lösningen till våra problem inte ligger i rörelser som förespråkar nationell samling kring den egna "rätta” rasen eller den "rätta” egna kulturen och religionen. Lösningen ligger inte i att stigmatisera utsatta grupper. De nationalistiska grupperna har inga lösningar, de har bara katastrofer i bagaget, nu som då.

Av Leif-Arne Undvall 25 feb 2009 13:51