Västbanken: Hebron är två städer

När jag står mitt i trappan har jag full översikt över ingången till "The Cordoba School". Precis nedanför mig ligger bosättningen med gatan framför som enbart israeler får vistas på. Ibland springer israeliska barn ut ur bosättningen för att hinna med skolbussen lite längre ner på gatan, ibland eskorteras de ut av sina föräldrar. Jag ser beväpnade bosättare sätta sig i sina bilar och köra iväg på vägar som bara de får åka på. Hebron är två städer, två olika världar, och jag står mitt emellan.

En av följeslagarnas viktigaste uppgifter i Hebron är att eskortera elever till Cordobaskolan som ligger granne med bosättningen "Beit Hadassah". Den gamla stentrappan upp till skolan som knappt kan kallas för trappa ligger precis framför bosättningen. Varje morgon möter vi eleverna här, många av dem har precis passerat den militära vägspärren "Checkpoint 56" för att komma till skolan. Oftast mötts vi av leenden och "Sabah Il-kjer", vilket betyder god morgon på arabiska. Flera av dem är glada att se oss, hinner inte de hälsa först så gör jag det. Några av pojkarna tar nyfiket i hand, en del av eleverna lyser upp som bara barn kan.

En del barn hälsar inte. Med blicken riktad rakt fram passerar den lille pojken mig, säkert går han bara i första klass. Jag ler och säger god morgon och hälsar honom välkommen till skolan, men det är som om jag inte finns. Han bara går förbi mig för att komma till skolan. Kanske har han fått lära sig att inte hälsa eller titta på andra vuxna när han är i området. Kanske vet han att detta kan innebära problem, i våra västar kan vi säkert ses som soldater i hans ögon. Soldater som inte bryr sig, inte ens när bosättarnas stenar flyger på de palestinska skolbarnen ifrån andra sidan av gatan. Det finns inte en palestinsk familj eller ett barn i området som inte drabbats av ockupationen. Trakasserier ifrån israeliska soldater och bosättare hör till vardagen i området Tel Rumeida där skolan ligger. Alla familjer har sin historia att berätta, dock är vi för få som lyssnar.

Pojken håller hårt i sin ryggsäck, den är nästan lika stor som han. Säkert har denna redan visiterats av soldaterna i checkpointen en liten bit bort, om detta vet jag inget när jag försöker få kontakt med honom. Vad är skillnaden mellan mitt leende och ett hånleende i hans ögon? Jag är det sista som står mellan honom och skolan, ingenting skall få stoppa honom nu när han kommit så här långt, han kan se ingången till skolan. Svara inte på tilltal ifrån någon, inte stanna upp, inte vända sig om, bara fortsätt gå med blicken riktad rakt fram.

Det sista jag ser av honom är hans ryggsäck när den passerar ingången till skolan. Själv står jag kvar i trappan ett tag till. Det skall inte vara så här. Minns att jag inte alltid själv var så glad att behöva gå till skolan, men aldrig att jag behövde frukta något eller behövde utsättas för kränkning på min väg dit. Det är mycket som inte stämmer här, Hebron är verkligen inte som andra städer.

Läs mer om Markus Hailes uppdrag i Hebron, och fler av hans texter här.

Av Markus Haile 13 feb 2009 16:24