Bach - inte endast för kannibaler

Många känner säkert igen scenen där Hannibal Lecter i sin utstuderade kulturella förfining sitter och lyssnar på Johann Sebastian Bachs Goldbergvaritioner, den inledande arian i den tidiga inspelningen av Glen Gould, medan han i tankarna drar sig till minnes tillfällen då han förtärt någon obehaglig person, en sexualpsykopat eller en falskspelande klarinettist i favoritorkestern, nedsköljt med en bra Chianti. Eller så har vi hört stycket i radion, i P1 då man behövt en ljudillustration till något djupsinnigt, eller så. Vad som är synd i de sammanhangen är att man nästan alltid bara spelar den inledande Arian, det lugna inledande partiet där temat för de påföljande variationerna presenteras.

Goldbergvariationerna är 32 till antalet, 32 olika musikaliska variationer på samma tema. Legenden hävdar att Johann Sebastian Bach skrev stycket till sin favoritelev Johann Gotlieb Goldberg, efter en beställning av dennes husbonde Baron von Keyserling, Katarina den storas ambassadör som led av sömnlöshet. Där finns historiker som hävdar att legenden nog inte är helt sann eftersom sagde Goldberg bara var 12 år när stycket skrevs och först senare tog tjänst hos baronen von Keyserling.

Variationerna är i sin tur ordnade i tio grupper om tre: först en dansartad sats, därefter en virtuos toccata som avrundas med en kanon. Dessa tvåstämmiga kanonsatser följer stigande intervall. I den första börjar således stämmorna på samma ton, för att i nästa skiljas åt av en sekund, därpå av en ters och så vidare. De allra flesta variationer består av trettiotvå takter, samma antal som verkets satser, de flesta satser följer temats G-dur utom tre som går i g-moll.

Stycket är mycket meditativt, för varje lyssning så upptäcker man någon ny detalj, lyssnandet förutsätter koncentration och ger harmoni i utbyte. Den mest kände uttolkaren av Goldbergvariationerna är Glen Gould, en egensinnig kanadensare som 1955 gjorde en inspelning av stycket som kommit att få kultstatus. En av Goulds egenheter är att man kan höra hur han liksom sjunger med i vissa partier. Strax innan sin för tidiga död 1982 gjorde Gould ytterligare en inspelning. Om det första är ett exempel på Goulds tekniska briljans och går i ett rasande tempo så är den senare en studie i långsamhet. Själv föredrar jag den senare.

Johann Sebastian Bach hade själv inte tillgång till en flygel, som Gould och andra sentida Bachtolkare, utan han skrev stycket avsett för en cembalo med två manualer, ett instrument som nästan försvunnit ur bruk till fördel för det mer dynamiska pianot. Det går en skarp gräns mellan de som hävdar att Johann Sebastian Bachs musik för cembalo skall spels på cembalo och inget annat, och motståndarna som hävdar att det endast är pianots dynamik som klarar att göra Bach full rättvisa. Den mest kända tolkaren av Goldbergvariationerna på cembalo var den polska judinnan Wanda Landowska. Landowska lärde sig spela cembalo i Berlin efter studier vid konservatoriet i Warszawa. Hon reste runt Europa som konsertpianist och studerade på olika museer hur olika cembalos var konstruerade. Hon fick sedan instrumenttillverkarna Pleyel i Paris, att till henne göra en enorm tvåmanualscembalo.
Det är på detta instrument som Wanda Landowska gör de första inspelningarna av Goldbergvariationerna på cembalo. En cembalo är ett pianoliknande instrument men där strängar knäpps av små stift. Stiften sitter i en liten trälåda, docka, som i sin tur sitter på tangenten, en aning rörligt monterade, så att de kan knäppa strängen ungefär som man med ett plektrum knäpper på en sträng. I praktiken betyder det att den som spelar cembalo behöver avsevärd mer fingerstyrka än en pianist. Cembalons tunna strängar och det knäppande anslaget gör att strängens grundton och lägre övertoner avklingar fort, varefter endast de höga övertonerna klingar. För min del beror det på min dagsform om jag föredrar Goldbergvariationerna på cembalo eller flygel.

Till den som hört den stilla inledande Arian, kanske på Bio eller TV som filmmusik men inte hört de påföljande variationerna, så har jag bara en stark rekommendation: Se till att göra det, ensam, ostörd i stillhet, och du är en sinlig upplevelse rikare. Det bästa av allt, upplevelsen blir bara starkare för var gång den upprepas. Om Goldbergvariationerna ger mersmak till ytterligare meditativ Bachlyssning, köp en inspelning av hans sviter för solocello, gärna med Yo Yo Ma, sedan är du fast och då finns en enorm musikalisk skatt att utforska.

Av Leif-Arne Undvall 11 feb 2009 13:47