Billy Butt: Jag grät när Buddy Holly dog

Snart är det premiär för musikalen om Buddy Holly med Brolle i huvudrollen. Jag kan inte annat än utgå ifrån att den här svenska uppsättningen av musikalen kommer att bli lika trist som de flesta stora musikaler när de framförs på svenska, för svenska är definitivt inte något vidare rock’n’roll-språk! Vi kan dock trösta oss med det faktum att Brolle, med stor sannolikhet, kommer att sjunga Buddy Hollys låtar på ett så övertygande sätt så att gamla rävar som undertecknad kan få gotta oss i nostalgi. I minnet kastas jag tillbaka till en mörk, mulen vinterdag för exakt 50 år sedan. Det var den 3e februari 1959 som rocklegenden Buddy Holly, tillsammans med The Big Bopper och Ritchie Valens omkom i en flygolycka i USA. Fyra månader senare knockade Ingemar Johansson Floyd Patterson och blev världsmästare i tungviktsboxning. Så länge sen var det!

Den 4e februari 1959 var en vanlig, trist, mulen och kall morgon i Irlands huvudstad Dublin och jag satt i klassrum 2B på första våningen i internatskolan Wesley College. Jag hade fyllt 13 år drygt fem veckor tidigare. Där satt jag längst bak i klassen och grät så att läraren när han kom in i klassrummet blev orolig och frågade alla vad det var som hade hänt.
"Jag tror att Billy är ledsen på grund av att någon har gått bort", sade en av tjejerna i klassen. Jag var definitivt inte "en som grät", särskilt framför flickorna i skolan - det var inte särskilt manligt att visa känslor på den tiden, i alla fall inte på internatskolan, där vi killar alltid skulle spela tuffingar. Läraren var en av de snällaste i skolan. Han kom fram till mig och satte sig bredvid mig.
"Vad är det som har hänt, Billy?" frågade han försiktigt.
"Vet du inte det?" snyftade jag "Han är död!"
"Vem är död?" frågade läraren
"Buddy!" svarade jag och pekade på musiknothäftet som jag höll i min hand.
Ni som kan engelska förstår säkert att ordet "Buddy" på engelska inte bara är ett killnamn utan också ett ord som betyder "kompis". Läraren uppfattade det som att någon kompis till mig hade dött.
"Vad heter han då, din kompis som har dött?" frågade läraren med stor medkänsla.
"Han är inte min kompis på det sättet, utan har var min stora idol" svarade jag och då utbrast någon av pojkarna att det handlade om sångaren Buddy Holly. Plötsligt förstod läraren, eftersom nyheten hade gått ut på radio någon timme tidigare.

Det jag minns från den dagen var hur jag var nedstämd praktiskt taget hela dagen. Efter att skolan var slut för dagen, gick jag in i ett av pianorummen och spelade Holly’s stora ballad "True Love Ways", vars text jag sjöng så högt så att skolans städpersonal kom och stod utanför för att lyssna!

Det var Buddy Hollys förtjänst att jag lärde mig spela gitarr och började skriva låtar. Efter att ha spelat piano sedan sju års ålder hade jag fastnat för gitarren. Och det var drygt ett år innan Hollys dödsolycka, det vill säga julen 1957, som jag fick min första gitarr. Den kostade fyra irländska pund och tio shillings ca 50 kronor då. Anledningen till mitt intresse för gitarr var dels Elvis Presleys genombrott, men mest Buddy Hollys låtar. Givetvis var Elvis "Kungen", men nu utan att vilja göra mig ovän med Elvisfans då jag är ett själv måste jag faktiskt, i egenskap av professionell musiker, säga att Buddy Hollys låtar tilltalade mig mer än Elvis. De var mer genomtänkta och bättre musikaliskt uppbyggda. Klart att jag älskade Elvis treackordslåtar - tvivla inte på det, men skillnaden mellan dessa två legender var att Elvis inte skrev sina egna låtar, hans största hittar skrevs av Jerry Leiber och Mike Stoller och två av hans absolut största hittar "It’s Now or Never" och "Surrender" var inte mindre än cover-inspelningar av ett par gamla italienska folkmelodier! Buddy Holly å andra sidan skrev alla sina låtar själv, och han var, till skillnad från Elvis vars största tillgång var hans gyllne röst och rock ’n’ roll-karisma, ett musikaliskt geni! Buddy Holly var faktiskt den som introducerade stråkar och en del andra klassiska orkesterinstrument i popmusiken. Innan exempelvis Hollys stora ballad "True Love Ways" kunde den tidens popmusikproducenter inte i sina vildaste fantasier föreställa sig en stråkkvartett i en poplåt! Lyssna gärna på Hollys originalinspelning av "True Love Ways" och lägg märke till hur stråkarna lyfter låten - det måste ha varit en av musikhistoriens största ögonblick när den spelades in. Buddy Holly är också den som är känd för att ha varit pionjär i dubbningstekniken under inspelningarna, det vill säga han dubbade spåren så att man fick flera instrument på en och samma inspelning. Detta utvecklades ett decennium senare av gitarrlegenden Les Paul som uppfann det så kallade analoga flerspårsinspelningssystemet som användes i studios över hela världen fram tills den digitala tekniken tog över för några år sedan.

Buddy Holly var onekligen popmusikens "James Dean". Precis som Dean lämnade ett skådisarv lämnade Buddy Holly ett arv som nästan alla låtskrivare fick ånjuta. Inom en livstid på bara 22 år åstadkom Buddy Holly mer än vad många andra stora artister har åstadkommit under hela deras normallånga karriärer. Han hann gifta sig. Han friade till sin fru på deras första dejt, sägs det. Hon blev änka efter bara 6 månaders äktenskap och fick även missfall. Han hann med att ge ut låtar som fortfarande lever 50 år senare. Låtar som "Peggy Sue", "Rave on", "Maybe Baby" och "That’ll be the day" såväl som balladen "True Love Ways" som sägs ha inspirerad The Beatles till att skriva en del av deras stora hittar. Jag vågar gissa att Paul McCartney tänkte på Buddy Hollys "True Love Ways" när han spelade in sin stora hit "Yesterday".

Nu när Brolle står på scen och spelar Buddy Holly misstänker jag att det kommer vara en hel del 40-talister i publiken. Frågan är hur många av dem som kommer att våga erkänna att de blev knäckta på morgonen den 4e februari 1959 när nyheten om Buddy Hollys dödsfall kom? En sak kan jag försäkra er om: De grät… Precis som jag gjorde den dagen borta i Irland.

Av William Butt 05 feb 2009 22:22