Franchell slår mynt av Anna Lindhs död

Konkurrensen i media är stenhård och en bok om en beundrad eller avundad mördad kvinnlig minister inblandad i en mystisk utvisningsaffär får givetvis stor uppmärksamhet och ger författaren värdefull publicitet. Ledarskribenten på Aftonbladet, Eva Franchell, har fått stort genomslag i media med sin bok om Anna Lindh och utvisningen av egyptierna under Lindhs tid som utrikesminister. Franchell hävdar att hon velat sätta Anna Lindhs inblandning i utvisningsaffären i rättvist ljus och sammanhang. Hon menar att ansvaret delades mellan henne, statsministern Göran Persson och justitieminister Thomas Bodström och att Lindh handlade på order av Göran Persson.

Frågan är om inte Franchell gör sin tidigare väninna en björntjänst istället för en väntjänst. Förmodligen hade det varit bäst för Anna Lindh om saken, som inte kan göras ogjord, helt enkelt fått glömmas bort. Man ska inte röra om i gammal dynga, säger ett gammalt ordstäv. Det riskerar bara att förvärra saker och ting.

Givetvis förstår man spontant att alla berörda var inblandade, men Anna Lindh hade haft möjlighet att avgå om hon hade tyckt att försvar av folkrätten var viktigare än utrikesministerposten. Hon kanske dock valde att blunda för saken för att kunna uträtta större ting som utrikesminister och kanske en framtid som stadsminister. Vem vet.

Ett bra sätt att bli ihågkommen positivt av eftervärlden är att avlida hastigt och oväntat i unga år. Sker det dessutom på ett tragiskt sätt, som genom mord, så är chansen att bli helgonförklarad synnerligen god. Sannolikheten är god att den avlidnes positiva eftermäle ökar med illdådets grymhet, vilket gäller för såväl Olof Palme som Anna Lindh. Mig veterligt gjorde Anna Lindh inte något för att ändra Sveriges och regeringens politik om svensk vapenexport. Under Lindhs tid sålde Sverige vapen till diktaturer, krigförande länder som Indien, och till USA:s irakkrig. Olof Palme mäklade fred med ena handen och sålde vapen med den andra.

För att ta sig till toppen i politiken gäller att ha gott sittfläsk och rymligt samvete. Alla toppolitiker har suttit med vid otaliga sammanträden och fattat beslut genom att tiga i samvetsfrågor för att inte riskera att stöta sig med partiet. Det är i princip en lag som tyvärr är svår att bryta mot om man siktar mot den politiska toppen.

Både Anna Lindh och Olof Palme har jämställts i storhet och gärning med personer som Martin Luther King och Mahatma Gandhi, vilket naturligtvis är en grov överskattning av deras bedrifter. De båda var karriärmedvetna proffspolitiker och maktmänniskor. Hade de varit mer ideellt sinnade hade de valt en annan bana.

I rättvisans namn bör det sägas att, om man ska tro massmedias rapportering, så hade Anna Lindh en vinnande personlighet med sociala kvaliteter, som stod i skarp kontrast till alla trista grå gubbar. Men vilken småbarnsmamma i karriären tvivlar inte då och då på sin självvalda arbetsuppgift i förhållande till mammarollen? Anna Lindh var därvidlag fullt normal.

Eva Franchell hävdar att hon skrev boken som en slags terapi av mordet på väninnan Anna Lindh. Det må kanske vara ett bra sätt att bearbeta ett trauma. Ond bråd död är omskakande upplevelser för alla människor, men varför var det nödvändigt för Franchell att publicera sin terapi?

Denna text om allt och ingenting i regeringskansliet har damen fått lägga ut i public services Agenda och Kunskapskanalen och annorstädes. Hon beklagar sig och gör oklara antydningar. Kontentan är att varumärket Franchell har stärkts fantastiskt bra och boken av henne har fått en enastående publicitet helt gratis.

Av Carl E. Lundborg 30 jan 2009 22:52