Syskonen Mozart

Jag är road av musik, själv hanterar jag med viss brutalitet diverse strängaspel inom området mellan Blues och Bluegrass, mestadels på egen hand men understundom med några andra gubbar, efter lite boogievin så tycker vi själva att det låter bra, vilket kan ifrågasättas, men vi har kul. Ibland provar jag att hacka mig genom något av Bach på elpianot. Ibland disponerar jag huset själv, då låter jag bära in min Hammondorgel från garaget, datorn får kompa inställd på steady blues, jag sluter ögonen och låtsas att jag är Booker T.

I grunden är jag ändå mest lyssnare. Vilket jag för stunden lyssnat mest på har varierat. Ibland har mina barn hittat rena pinsamheter när de botaniserat bland mina LP-skivor. När jag städade ur min skivhylla kom min dotter och protesterade ”Du får minsann inte slänga de här skivorna, vinylskivor är coolt!” Därför ligger de lagrade i garaget tills vidare.

Musik som jag håller fast vid, hur mycket jag än ändrar musiksmak i övrigt, är Pappa Bach och Mozart. Dessa två är båda giganter, en jämförelse dem emellan blir bara patetisk. Det går helt enkelt inte att tycka illa om Mozart. Det jag älskar mest med Mozart är hans operor, hans ljuvliga sångbara melodier. Redan under hans livstid erkändes hans naturliga geni. Mozart skapade mästerliga symfonier, pianokonserter, sonater och kammarmusik, med det är hans operor som är ojämförligt störst.

Mozarts första operaliknande verk var Apollo et Hyacintemus som han skrev när han var 11 år, han skriver därefter ett antal operor som han har måttlig framgång med.

Medan Mozart ännu var hovorganist hos Ärkebiskopen av Salzburg blev han god vän med Emanuel Schikaneder som ledde ett resande teatersällskap. 1781 slutade Mozart sin tjänst hos ärkebiskopen av Salzburg och flyttade till Wien. Han skrev det tyska sångspelet, i.e. innehåller talade partier Enleveringen ur seraljen vilket blev en stor succé, sångspelet stod kvar på Burgtheaters repertoar i flera år. Efter att ha skrivit ett mindre sångspel tog sig Mozart an en pjäs av Beumarchais - Le nozze di Figro. Figaros Bröllop Pjäsen hade översatts till tyska av Mozarts vän Schikaneder, som velat sätta upp den men censuren hade lagt in sitt veto.

Mozart chansade på att om pjäsen spelades på Italienska och blev en opera skulle den passera censuren. Operan fick passera censuren och blev en våldsam succé. Inte undra på det, den är en underbart vacker, sublim och rolig opera om kärlek, otrohet, svek och förlåtelse. I likhet med Mozarts andra riktigt stora operor får basar och baritonsångare de bästa rollerna. I Figaro så är det Figaro som brukar sjungas av en bas samt greve Almaviva som brukar sjungas av en baryton.

Operan inleds med att Figaro mäter ett rum för att se om den säng han lovats av sin husbonde, greve Almaviva, som bröllopspresent till sitt kommande bröllop med Susanna, ska få plats. Men Figaro blir snart varse att greven själv tänkt sig den första natten med Susanna. De allra flesta känner till Figaros aria där han i vrede utmanar greven ”Se vuol ballare, signor contino…” Viljen ni dansa bäste herr Greve.

Figaro har ett par dunderarior till, den lille Cherubiono, en tvärpilsk yngre man, som spelas av en sopran, har två underbara arior, ”Voi che sapete Till alla er kvinnor, en aria där han försöker charma underbyxorna av grevinnan Almaviva, är en av dem. Men det är grevinnan Almaviva som har de allra vackraste ariorna. Grevinnan har utklädd till sin jungfru Susanna, Figaros tillkommande, fått höra sin man förklara henne sin kärlek. De är de första kärleksfulla ord hon har fått höra från honom på flera år, men avsedda för en annan. Hon sjunger om den kärlek som varit men sedan flugit sin kos, fastän han bedrar henne så finns hennes kärlek kvar. – ”Dove sono i bei momenti di dolezza” Var är de lyckliga stunder av kärlek?. Arian uttrycker en sådan längtan och sorg, sopranen beledsagas av en oboe som liksom flätar en väv kring hennes röst. Det är så vackert att jag blir tårögd varje gång jag hör den arian. Operan slutar i en stor villervalla där Greven uppvaktar grevinnan, som är utklädd till Susanna, Figaro är på plats för att han tror att det är Susanna som kommer att träffa greven. Till slut förstår greven att han uppvaktat sin egen fru, utklädd till Susanna, han faller på knä och ber henne om förlåtelse, och förklarar att han egentligen visste att det var hon hela tiden, för det har han förstått eftersom han kände igen hennes röst. Grevinnan förlåter honom, alla är glada och ser fram mot bröllopet mellan Figaro och Susanna.

Mozart skriver Cosi fan tutte Så gör de alla, Don Giovanni, och Idomeno. En del tycker att Don Giovanni är Mozarts bästa opera, jag kan förstå den även om jag själv håller två andra före. Don Giovanni är historien om förförarens väg som från erövringar, svek och mord slutar med död och förintelse. Åter är det en baryton som tar hem spelet inte minst i champagnearian Finca la vino. Den fantastiska Birgit Nilsson, som främst var en Wagner-sopran, hade en Mozartroll i sin repertoar, Donna Anna ur Don Giovanni. Flera av de svenska ypperliga sångare som sjungit Mozarts bas- och baritonroller är Peter Matei, Ingvar Wicksell och Håkan Hagegård, som slog igenom i Ingemar Bergmans underbra uppsättning av Trollflöjten, som Papageno. Den som ändå överglänser dem alla är den fantastiske walesaren Bryn Terfel.

Några månader innan sin död får Mozart en beställning av sin gamle vän Emanuel Schikaneder på ett sångspel till ett libretto han själv skrivit. Schikaneder driver en teater i utkanten av Wien, Theater auf der Wieden, teatern besöks mest av enklare folk, så det måste spelas på tyska. Handlingen utspelas i ett antikt land med drag av Egypten, den egentlige hjälten är fågelfångaren Papgeno, en slags antihjälte som mot sin vilja blir indragen i olika förvecklingar fastän han bara vill leva i fred med en Papagena, rollen skrevs direkt för Schikaneder själv. Handlingen är i stort sett ett skilsmässodrama där Nattens drottning och Sarastro kämpar om sin gemensamma dotter. Handlingen är egentligen både virrig och motsägelsefull, men det gör inget för Mozarts musik kompenserar allt. Papagno som är operans huvudperson har flera vackra arior, bland annat den inledande - ”Der vogelfänger bin Ich ja”, men hans vackraste parti är duetten med prinsessan Tamina, Bei Männern, weiche Liebe fuhlen, där de båda sjunger om sin längtan efter kärlek. Där finns ett paradnummer för en kolarotursopran, Nattens drottnings ”Die Hölle Rahe kocht in meinem Herzen” Helvetets vrede kokar i mitt hjärta. Men här är det en bas som tilldelats det allra vackraste partiet, Sarstros aria ”O Isis und Osiris”. Ett underbart stycke att försöka sig på i duschen, ensam.

Wolfang Amadeus hade en syster, Nannerl, precis som sin bror var hon ett musikaliskt underbarn som fick en gedigen musikalisk utbildning av fadern Leopold, som tog med henne och hennes bror på många turnéer i europeiska städer för att visa upp deras talang. Till en början placerades hon ibland högst upp på annonseringsbladen för konserterna hon deltog i, och hon ansågs vara en utmärkt cembalist och pianist. Dock blev det omöjligt för Nannerl att fortsätta sin karriär när hon blev äldre, från 1769 och framåt var hon inte längre tillåten att uppvisa sina artistiska talanger eftersom hon nått giftasålder. Det är omöjligt att veta om Nannerl kunnat skriva lika odödlig och omistlig musik som sin bror om hon haft möjlighet, men vi kan på goda grunder anta att världen genom tiden mist oräkneliga bidrag av skilda sorter, från kvinnor, därför att de av omständigheter hindrats utveckla sina talanger. Världen står inför stora problem som i sanning kommer att kräva det yttersta i talang och engagemang för att lösas. Därför är det som väl så idag, att där inte finns några glastak eller andra hinder för kvinnor, eller finns det?

Av Leif-Arne Undvall 26 jan 2009 13:46