Den oorganiserade sjukvården

Den svenska sjukvårdsdebatten har i stor utsträckning kommit att handla om privat kontra offentlig vård och mer sällan om arbetssätt och inre organisation. Förmodligen för att det är lättare att hojta ideologiska slagord än att ta tag i problemen.

Anta att Ni står i kö för att opereras för utslitna höfter eller lider av någon annan icke akut livshotande "kösjukdom". I ett anfall av frustration övervinner Ni smärtorna och utbrister: "Varför kan Ni inte operera under icke kontorstid?"

Jo, jag lovar, det finns ingen fråga, som ens till närmelsevis, kan göra den svenska samlade läkarkåren så arga - eller i bästa fall - så generade. Folk med icke akuta krämpor skall behandlas och opereras på kontorstid vardagar fast bara halva fredagen och därmed basta.

Poliskårens ineffektivitet kan ju var och en som tittat på BRÅ: s hemsida för brottstatistik och ouppklarade brott skräckslaget konstatera. Medvetet har man ju också jobbat stenhårt för att inga poliser skall vara synliga på gator och torg och att bemanningen på stationerna skall vara som minst när brotten är som flest. Stugvärmen kan endast brytas vid demonstrationer och upplopp. Allt tok påhejat av ett maktfullkomligt polisfack i kombination med ett kraftlöst ledarskap, och med godkännande av en av världens ytterst få justitieministrar utan juridisk utbildning.

Samma sak gäller försvaret. Ett försvar med fler officerare än soldater är en orimlighet, ägnad att väcka åtlöje i de flesta länder, utom i Sverige. Vi har runt 10. 000 officerare och det är 2,000 fler än de soldater som utbildas varje år. Antalet generaler och amiraler är dock ungefär detsamma som när Sverige snabbt kunde mobilisera 600,000 soldater. Det säger det mesta om vårt lands försvar och dess organisation.

Den svenska offentliga sjukvården befinner sig också på denna organisatoriska stenåldersnivå. "Mer pengar till sjukvården" har det krävts från diverse fackförbund inom sjukvården under sådär en mansålder, till ackompanjemang av den för tillfället sittande oppositionen, oavsett färg. Men organisationen vågar sig ingen, eller få, ge sig på.

Stockholms läns landstings högste tjänsteman, landstingsdirektören Mona Boström försökte härom veckan få igång en debatt genom följande enormt vågande påpekande:

"Patienternas behov måste komma före medarbetarnas tillfredsställelse",

Snacka om att svära i kyrkan. Det hon syftade på var framför allt två saker. Dels att bemanningen inte följer vårdbehoven, dels att sjukhusläkare bygger upp stora kompberg genom generösa ersättningar för jour under kvällar och helger eller ligga i bakjour i hemmet. Utöver vanliga semestrar kan de sedan vara lediga under längre perioder och vissa läkare passar då på att jobba extra utomlands eller hos andra vårdgivare.

Ansvarigt landstingsråd såg sig naturligtvis tvungen att genast gå och ut och försäkra läkarkåren om att skulle landstingsdirektörens tankar få fäste måste man självklart höja läkarnas löner. Ett verkligt tjusigt förhandlingsgrepp som läkarfacket förmodligen skrattade åt i flera dagar.

Ibland får kompberget rent groteska dimensioner. I Sundsvall hade en överläkare innestående tid motsvarande sex års anställning med full lön. Även om man nu i många landsting kontinuerligt betalar ut en del kontant är hela systemet felkonstruerat och extremt dyrbart. Enligt statistik från i höstas har en specialistläkare Stockholmsområdet i genomsnitt en grundlön på 47 000 kronor i månaden. Men genomsnittsinkomsten per månad ligger på över 58 000 kronor tack vare olika jourersättningar, vilket är 23 procent mer än grundlönen. Trots detta har man ett kompberg inom Stockholms län motsvarande 400 läkartjänster.

Kan man inom andra tjänstesektorer i samhället, där efterfrågan inte följer kontorstider, lösa det här, borde det inte heller helt vara omöjligt inom sjukvården.

Men det krävs att man bryter ett skråtänkande bland läkarna.

Enligt flera rapporter även om den ekonomiska redovisningen i vården är bristfällig minskar produktiviteten. En mätning från Stockholms läns landsting 1987-2003 visar på en 25-procentig försämring av sjukvårdens produktivitet från 1994 till 2003. NUTEK gör i en rapport en jämförelse med flyget. Man skriver att "Tidigare hade pilotkåren en mycket stark ställning inom branschen som i vissa mått kan liknas vid läkarnas" men att man inom flyget övergått till mer styrda och standardiserade metoder. Ingela Nylund Watz, gruppledare för s i Stockholms landsting påpekar i en artikel hösten 2008 i Svd att en läkare i snitt tar emot 2,6 patienter om dagen. Det är en minskning med 19 procent på tio år.

Inte helt förvånande är bristen på jämförelser mellan sjukhus, områden och andra länder påtaglig, för det finns ju en befogad rädsla hos läkarkåren att sådana siffror skulle ställa till problem. Därför motarbetas också aktivt sådana störande inslag.

Miljarder har lags ner på datoriserade journalsystem inom sjukvården. Men tro inte att det finns något enhetligt i Sverige. Trots politikernas kraxande om valfrihet för patienterna, inte bara inom samma landsting utan också inom landet, saknas ett enhetligt journalsystem för landet.

Inte ens inom ett och samma landsting har de olika sjukhusen, i många fall, samma system! Det största landstinget - Stockholm - är ett sådant exempel. På Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg har man tom lyckats med bedriften att ha olika patientjournalen INOM sjukhusets olika delar.

Det fordras ju inte särskilt stor fantasi för att förstå allt merarbete, för att inte tala om de uppenbara bristerna i patientsäkerhet, en sådan här enfaldig ordning medför.

Den som nu möjligen tror att den här kritiken skall utmynna i hurrarop för privat sjukvård tar helt miste om min point med artikeln. I Sverige har vi dessutom ytterst lite av vad som kan kallas renodlad privat sjukvård. Majoriteten av privata vårdgivare arbetar istället på uppdrag av den offentliga vården och erhåller exempelvis samma, eller ibland lägre ersättning, som det offentliga sjukhuset får för samma operation eller annan vård.

Dessa privata vårdgivare omfattas av samma tokrutiner inkl läkaravtal som den offentliga vården, vilket gör att allt prat om deras högre produktivitet måste tas med en stor nya salt. Rapporterna är också motsägelsefulla även om jag inte på något sätt utesluter att det på sikt kan visa sig vara korrekt.

För övrigt tycker jag inte man skall falla i farstun för alla högstämda försvarstal om svensk sjukvård så fort den kritiseras. Då sägs alltid att den tillhör den bästa i världen. Och visst stämmer det inom en del områden, men långt ifrån på alla. Dessutom brukar jämförelser, särskilt hos personer utan kunskaper, för eller senare sluta med att man diskuterar amerikansk sjukvård. Spansk, tysk, fransk eller engelsk sjukvård finns av någon anledning inte i svensk sjukvårdsdebatt. Kan det möjligen vara så enkelt att dessa länders sjukvård saknar ideologiskt laddning?

Mitt enkla råd till beslutsfattare och debattörer inom vården är att sluta gapa ett ögonblick om för- och nackdelar mellan sk privat och offentlig vård och koncentrera Er istället på organisation och strukturer samt att bekämpa skråväsendet.

Av Lars Nilsson 23 jan 2009 17:59