Den patologiska skulden

Skuld. Skuld.
Det är ett besvärligt ord det där "skuld".
Vad gör vi med det och hur använder vi det? Oftast är det hopkopplat med något negativt som gör att människan känner skam och ånger. När vi känner att vi gjort något/någon fel då kan vi känna skuld över det egna beteendet som kanske inte var illa menat men som blev mottaget på ett sätt som gjorde att någon sårades.

Hela rättsbegreppet handlar om att en människa ska känna skuld över det den gjort och förhoppningsvis under strafftiden känna skam och ånger så att handlingen inte upprepas den dagen personen avtjänat sitt straff. Men det finns också den mer subtila skulden som är svårdefinierbar och som kan ligga förankrad långt bak i tiden.

Skuld är, precis som smärtan, en subjektiv känsla som inte går att mäta och därför blir den lite ohanterbar. När det gäller smärtproblematik har man numera ett mätinstrument som heter VAS Visuell Analog Skala där man kan följa den subjektiva smärtan och på så sätt retrospektivt se ett mönster när det gäller behandling. Man kan då utvärdera de läkemedel man givit och deras duration och eventuellt förändra medicineringen. När det gäller skuld är det annorlunda. Två personer som utfört ett brott kan ha helt olika starka skuldkänslor över det de gjort. Precis som smärtskalan behandlas de två brottslingarna initialt lika, och precis som smärtskalan kan man först retrospektivt se om behandlingen varit framgångsrik. Detta handlar om specifika saker som brott där skuldbeläggningen och skammen borde vara ungefär likartad.

Problem uppstår när man kommer till den kroniska smärtan och även den kroniska skulden. Precis som den kroniska smärtan kan vara svår att härleda och finna bot för så är den kroniska skulden svår att komma till rätta med.

Jag mötte en kvinna som i tidig ålder fick skulden för sina föräldrars dåliga äktenskap. Det var först i vuxen ålder då hon läst en korrespondens mellan pappan och en annan släkting från den tiden hon var liten som hon förstod att känslorna hon hade haft som barn varit sanna. Ett barn har lätt för att ta på sig osynliga signaler i sin omgivning och är fenomenal på att anpassa sig. Finns det harmoni kan barnet slappna av och utvecklas mot vuxenvärlden. Har barnet en känsla av hot är det ständigt på sin vakt och anpassar sig. Jag tror de flesta under sin uppväxt under en situation eller period har haft känslan av skuld, men det är när denna känsla håller i sig och själen ständigt tvingas vara på alerten som den patologiska skulden börjar anta form. När känslan bara är en känsla och barnets abstrakta tänkande inte är fullt utvecklat blir förvirringen över skulden manifest och det är lätt att allt runt omkring som går fel blir något som barnet tar på sig. Som kvinnan jag berättade om; Eftersom hon redan i tidig ålder fick skulden för något som egentligen inte var hennes kunde hon genom åren inte särskilja den reella skulden från den orealistiska. Allt som gick fel var på grund av något hon hade gjort. Som vuxen kunde hon med förståndet säga till sig själv att så inte var fallet, men intellektet följer inte alltid hjärtats känsla. Eftersom hon hade den stora klumpen inom sig tyckte hon heller inte att hon var värd det som var bra. För om ett oskyldigt barn kan vara orsak till så mycket skuld då är den vuxnes skuld än större. Detta formade henne till något hon egentligen inte var och som gjorde att hon begränsade sitt eget liv.

Skuld må vara bra att kunna känna ibland, speciellt som det är då vi förhoppningsvis reflekterar över ett beteende som vi sedan förändrar, men den patologiska skulden är ett aber. Den sätter människan i en sorts viloläge och det är först när den människan återfår tron på det egna värdet som stenen långsamt kan huggas bort, bit för bit.

Skulden kan få oss att växa och att stagnera, precis som kärlek och hat.

Av Birgitta Stiefler 16 jan 2009 14:08