Den stora ensamheten

Fingertopparnas kyla smattrar lite stelt över tangenterna på skrivbordet och tanken är långt i förväg när väl orden långsamt kommer på pränt. Gårdagens gnistrande sol har schasats bort av den obarmhärtiga nordanvinden som tog molnen på släptåg efter sig. Ljuset hade åter lämnat henne och ensamheten kändes ånyo som en vän på återseende. Den som låg latent inom och emellanåt poppade upp till de medvetna sfärerna.

För vem var egentligen botad från ensamheten? Under vissa kärleksfulla stunder i livet kunde man tro man lurat bort den till de hala klippornas land där kylan inte lämnade de väderbitna, ständigt utsatta kala stenarna som sällan inhysta någon värme. Så en dag insåg man att den ständigt låg och lurpassade bakom tallens magnifikt höga stam. Det var i de stunderna då historiens vingslag dök ner över hjässan och borrade sig i i själen som en aldrig sinande hågkomst.

Hon tänkte på flykten hon trodde sig ha gjort och minnet landade i senaste helgen då mänsklighetens ensamhet åter gjorde sig påmind. Kvinnan var så ung och livsglad där hon låg under det tunna täcket med sitt korta bruna hår, och leendet fick hela rummet att lysa upp i den kalla januarikvällen. Nu var det över och hon väntade på ett nytt år med ny framtid. Hon skulle klara detta, sa hon, för hennes man skulle inte klara det själv. Hon visste att nu skulle allt ordna sig för henne och hennes familj.
Leendet fastnade när hon stod bredvid sängen i sina kläder som gjorde henne anonym och en i mängden. Hon bejakade den unga kvinnans levnadsmod och tittade på påsarna hon hade hängandes på sängen för att slippa se in i kvinnans ögon, så hennes egen lögn inte skulle bli upptäckt. Inne på rummet dunkade läkarens kommentar från kafferummet "max ett år innan hon är död. Vi bara sydde igen". Där var den igen, den där ensamheten, som oundvikligen skulle haka sig fast och inte lämna sitt grepp förrän en sista suck hade lämnat kvinnan som inte skulle få se sina barn växa upp. Hon skulle komma att lämna den vidare till mannen som skulle bli ensam med ansvar och all världens sorg.

Ensamheten. Den som griper tag när man minst behöver den. Den som borde söka sig till bergen när sorgen lägrat sig och medmänsklighetens tunna sidenfilt skulle behöva grävas upp och lägga sig som ett skyddade lager om sårbarheten. Men ensamheten behöver kraft för att motas bort från sin symbiotiska manöver. Kraften som ständigt måste hittas inom och som tar bort all rädsla för utanförskapet. Kraften som säger att ensamheten är en vän att vårda och inte något att förakta.

Fortfarande var tanken ett halvt steg före och fingertopparna kände varandras kyla när de gned sig mot varandra, men med historiens vingslag tävlandes ikapp med vinterblåsten utanför så visste hon att ensamheten gjorde henne uthållig. Den hade varit hennes hatade motståndare under tidiga år då den sprang efter henne och fick henne att sälja sin själ, men till slut hade hon långsamt accepterat den och förstått att utan ensamheten finns ingen sann känsla för kärlek.

Av Birgitta Stiefler 08 jan 2009 12:29