De envisa smålänningarnas stenmurar

Stenmurarna i Småland är ett fenomen. Någon har räknat ut att i dessa stenmurar finns 200 miljoner kubikmeter gråsten, eller tillräckligt med material för 75 Cheopspyramider. Undantaget en kustremsa på cirka 5 kilometer där godsen legat på rad har de småländska bönderna genom tid fört en ojämn kamp mot klimat, sten och granskog.

Som bete duger de småländska hagarna bra, det är ingen tillfällighet att området från Smålandskusten över till Halland kallats animaliebältet eller mjölkbältet, djurhållning har ofta varit det mest optimala. Icke desto mindre var det viktigt för varje enhet i självhushållens tid att bereda odlingsbar mark. Det är då stenen blir ett akut problem, stenen hindrade plöjning och beredning av marken. På varje hemman bedrevs därför detta sisyfosarbete - att plocka sten, med spett bryta upp sten, gräva bort sten, transportera undan sten, mura stenmurar av all sten. En småländsk odalman berättade i sina memoarer att han som ung vid en paus under slåttern föreslagits av sin svåger att de skulle passa på att plocka lite sten, nu då de ändå inte hade något annat för sig.

I många småländska socknar var det därför kutym att barnen förutom psalmbok vid konfirmation fick ett spett. Även flickorna fick spett, ofta var de något kilo lättare och rödmålade och kallades därför för krösaspett. Från det att flickorna gifte sig behövde de inte delta lika intensiv i spettandet, vanligen behövde mor i huset inte spetta sten 2 veckor innan och efter nedkomst.

När befolkningen i Småland ökade tiden efter de stora krigen ökade även behoven av odlingsbar mark för att livnära människor, de bästa bitarna var redan upptagna så för de barn i syskonkullen som inte fick ärva gården av far återstod nyodling eller emigration. Det är överhuvud taget svårt att föreställa sig med vilken envishet man anlade nyodlingar. Säkert har många ute på ett hygge i en skog i Småland sett en stenmur ringla sig bort. Betänk då detta: för att lägga en stenmur krävdes att man först grävde ett dike närmare en meter och ibland djupare, längs manshöga och flera meter breda stenmurar tänker man kanske inte på att det även under marken nästan lika mycket sten.

Människor som vuxit upp under sådana omständigheter kommer att utveckla en särskild mentalitet. Av de smålänningar som kom att emigrera till Amerika kom en del att arbeta som rallare. Järnvägskungen James J Hill uttalade sig sålunda om sina rallare:
- Ge mig smålänningar, snus och brännvin så bygger jag en järnväg till helvetet om så behövs.
Oklart är om han någonsin fick en sådan beställning.

Idag plockar inte så många smålänningar längre sten. På de mest svårodlade hemmanen växer åter skog. Genom frihandel och tekniska och agrokulturella landvinningar produceras numer ett fåtal långt mer än någonsin förr. Gamla tider vill vi inte ha tillbaka, men vi kan ägna en stunds eftertanke åt, och känna ödmjukhet inför det oerhörda slit tidigare generationer ägnat sig år för att kunna få det bättre.

Därmed borde vi också känna ödmjukhet inför det slit och de uppoffringar människor än idag är beredda att göra för att kunna ge sig själva och sina anhöriga ett bättre liv.

PS Krösaspettet är ljug, det hittade jag på.

Av Leif-Arne Undvall 23 dec 2008 08:34