Anna - Lina

Var har du tagit vägen? Det är alldeles för länge sedan vi sågs, saknar dig. Sitter i sängen och tittar på gamla fotografier från förr. Då dyker du upp. Fan vad snygg du var, kommer inte ihåg dig som så vacker. Du ser mycket äldre ut än vad du var. Har du familj nu? Det har gått femton år sedan vi sågs senast. Jag har många bilder från gotlandsresan som vi gjorde med klassen, vi cyklade runt på den jävla ön i en vecka. Några bilder är på dig när du står ute på däck på färjan. Vinden blåste i det hår och du skrattar, vad livet var lätt då.

När det gavs tillfälle cyklade vi bort från dem andra till någon äng med högt gräs där vi kunde gömma oss och ta av oss kläderna och undersöka varandra med varsama händer.

Sedan kom sommarlovet och vi gled ifrån varandra och vi började olika skolor. Det var väll ödet som skilde oss åt, hoppas att det för oss samman igen också. Det smärtar till i magen av någon oklar anledning, kanske för livet är som det är, föränderligt, inget som är bestående.

Jag har varit borta från Stockholm i tio år. Har bott i Berlin och försöjt mig som dramatiker och författare, jag har trivts med det, stimulerande. Men när jag fick reda på att jag har cancer och bara ett halvår kvar så ville jag flytta hem. Vill uppleva saker med personer igen, saker som vi har gjort tillsammans som har betytt mycket för mig. Att få göra det igen betyder mycket för mig.

Allt snurrar runt i mitt huvud där jag ligger ner i sängen, har legat sedan jag kom hem från Berlin. Känner mig orkeslös, känner inte för att göra någonting. Men jag måste genomföra vissa saker innan min kropp förtvinar bort och jag blir för svag.

Har inte varit hos någon läkare här i Sverige, vill skjuta upp det så länge det går.

Vad ska man göra när man bara har ett halvår kvar att leva? Ska man ut och resa? umgås med vänner eller skriva det där perfekta dramat, som man alltid drömt om? Vet fan inte, bara att jag är död om ett halvår.

Känner mig som en främling här i Stockholm. Alla gamla vänner har skaffat familj och barn, har inte tid att träffas. Det känns som om jag är tio år efter eller för sent ute. Livet har haft sin gilla gång, allt är förändrar, jag är en främling. Står helt ensam här i denna stad ensam med en dödlig sjukdom.

Jag går, mot min vilja in i badrumet och tar en dusch. Duschar kanske i tjugo minuter, det känns skönt. Rakar mig och tar på mig nya kläder. Nu känner jag mig fräsh. Sätter på musik, Leonard Cohen.

Jag går till barskåpet och häller upp en vodka och går och sätter mig i soffan i vardagsrummet. Njuter av musiken och vodkan.

Bor i en stor trea på Rörstrandsgatan, Vasastan. Den är för stor för en person men jag ville inte göra mig av med den när jag bodde i Berlin. Det är svårt att få lägenheter i stan, så jag behöll den. Och min ekonomi tillät det. Bodde med mitt ex i den förr.

Jag går tillbaka till barskåpet och häller upp en vodka till. Och slår mig ner i soffan. Högtalarna vräker ut Choen.

Vad ska jag hitta på idag? Kanske jag skulle prova att ringa Anna-Lina. Det tar emot men nyfikenheten tar övertaget. Vad var det nu hon hette i efternamn?
Ja, just det. Månstråle. Anna-Lina Månstråle.

Går till telefonen och ringer nummerupplysningen. De har numret till henne. Nu gäller det bara att fatta mod och ringa.

Av Jonas Lindman 19 dec 2008 13:43