Att tämja ett barn

Hur kan det komma sig - för att nu anknyta till den artikel jag skrev den 3 oktober under rubriken "Lydnadens förbannelse" - att en människa är beredd att förneka sitt eget jag och reservationslöst svära lydnad till en annan människa? Vem är det hon lyder, eller kanske mer precist, vem har så till den milda grad skrämt henne att hon, likt SS-obersturmbannführer Adolf Eichmann - "Jag lydde. Vilka order jag än hade fått, så skulle jag ha åtlytt dem"1 - blint och villkorslöst underkastar sig maktens diktat och utan att tveka åtlyder och utför de order som den auktoritära överheten påtvingar henne?

För att nu åtminstone i någon mån kunna besvara den frågan så kan man med fördel ta avstamp i det tidiga 1700-talets Tyskland och där granska den flod av pedagogiska handböcker och skrifter rörande barnuppfostran som publicerades. Inte bara i Tyskland, för övrigt, utan även, som auktoriserade översättningar, i vårt eget hemland Sverige. I det sammanhanget måste också kyrkans roll betonas eftersom det ålåg prästerskapet att övervaka barnens uppfostran och ge handledning i de katekes-förklaringar som var väl spridda i de breda folklagren. Framför allt då i betraktelser över det 4:e budordet: Du skall hedra din Fader och din Moder!

Det mest påfallande vid en sådan översiktlig granskning är det oeftergivliga kravet på att i ett tidigt skede bryta, ja, rentav, i nästan fysisk bemärkelse, krossa det uppväxande barnets uppkäftiga egenvilja, den begynnande individualiteten, och ersätta den med absolut och ovillkorlig lydnad mot föräldrarna, och i deras förlängning, mot all överhet och auktoritet som sådan. Utan någon som helst överdrift är det helt enkelt frågan om ett utrotningskrig mot barnets bräckliga jag, den gryende personligheten, som många gånger yttrar sig i form av gråt, skrik och en ofta återkommande och hårdnackad trotsighet. Gud nåde då det barn som inte genast upphör att gråta och skrika trots föräldrarnas "milda" förmaningar.

"Gud har givit föräldrarna ris i händerna", hotar den tyske prästmannen Johan Jacob Rambach, "till att rensa själen från odygder på samma sätt som man slår orenlighet ur kläder. Slå honom då till dess han skriker: Nej, nej, Pappa... nej, nej..." Fortsätt sedan att prygla honom med slag som förorsakar "kännbar smärta." Inte på lek utan med slag som kan "övertyga honom om att ni är hans Herre", som den preussiske 1700-talsprofessorn Johan Gottlob Krüger uttryckte saken. Slå barnet till obetingad underkastelse och sluta först när han "genom fullständig lydnad har gottgjort sin tidigare förseelse och visat att han är fast besluten att vara en trogen undersåte till sina föräldrar."

Det ankom naturligtvis på föräldrarna - vilka enligt den store reformatorn Martin Luther var Guds ställföreträdare här på jorden - att tidigt i barnets liv, redan i spädbarnsåldern, utrota den förhatliga egenviljan genom att ihärdigt och utan att darra på manschetten formligen banka sans och vett ur de små liven "till dess att de fått rädsla och vördnad för sina Föräldrar." Den fysiska misshandeln med hjälp av ris, piska, käpp, eller vad som nu fanns till hands, var tveklöst den huvudsakliga metoden på modet då det gällde att uppfostra det uppväxande släktet. All affekt, praktiskt taget alla känslouttryck var av ondo eftersom de uppfattades som otvetydiga bevis på onda böjelser och andra obehagliga tecken på det spirande jaget hos barnet, den bångstyriga egenviljan, och skulle därför "direktes niederkämpfen", dvs. villkorslöst och utan pardon piskas ur de små barnakropparna. Verket var fullbordat först när det räckte "med en blick, en enda hotfull åtbörd" för att få tyst på barnet.

Vad som nu hade åstadkommits var ett gediget själamord att vara stolt över. Barnets egenvilja hade på det mest exemplariska sätt förintats och ersatts av en total och reservationslös lydnad. Inte bara mot föräldrarna utan mot allt som i någon mening kunde betecknas med termen överhet. Helt i linje med vad kommendanten i Auschwitz, SS-obersturmbannführer Rudolf Höss, erkände i sin biografi: " Framför allt påpekades det alltid för mig att jag ofördröjligen skulle uppfylla eller utföra alla önskemål och föreskrifter som föräldrarna, läraren, prästen, ja, alla vuxna gav uttryck åt och inte låta någonting hindra mig. Vad dessa sade var alltid rätt. Dessa uppfostringsprinciper har gått mig i blodet" 2.

Adolf Hitlers "idol", Fredrik den Store av Preussen - vars porträtt i olja ständigt hängde på hans arbetsrum i Rikskansliet - har själv vittnat om den svåra misshandel han utsattes för under sin uppväxt då fadern, den koögde och smällfete Fredrik Wilhelm I, i besinningslös vrede lät den tunga ebenholzkäppen hagla över den gängliga pojkkroppen tills slutligen den unge Fredrik blödande och kvidande tvingades krypa mot sin fader och gråtande av smärta och förödmjukelse kyssa de kungliga läderstövlarna 3. Eller varför inte Der Führer själv som under många mardrömsridna och ångestfyllda nätter högt räknade slagen som föll från den grova flodhästpiskan i handen på "Herr Vater": 32, en annan gång 30 slag, en tredje 27...

Schweizaren och barnpedagogen Johann Sulzer erkänner utan omsvep vad saken egentligen gäller: "Dessa första år i barnets liv har bl.a. den fördelen att man då kan använda våld och tvång. Barn glömmer med åren allt som de upplevde under sin tidigaste barndom. Om man då kan beröva barnen viljan, så minns de ju senare aldrig att de haft en vilja..." Eller hur? Det brutala själamordet är ett faktum och resultatet var också i hög grad det önskade: en mekanisk docka, "a clockwork mouse", som drogs upp med tillhörande nyckel och laddades med de normer och ideologiska värderingar som den maktägande överheten för tillfället omhuldade. Redo att utan besvärande frågor, eller tyngd av något som helst anklagande samvete, till fullo lyda och utföra alla de order och gärningar som den styrande makteliten kommenderade fram.

Befehl und ordnung... allt var nu klappat och klart för den kommande förintelsen...

Litteratur: A. Miller, I begynnelsen var uppfostran; 1989 / K. Rutschky, Schwarze Pädagogik; 1982.
1 Jochen von Lang, Förhören med Eichmann; 1982.
2 Rudolf Höss, Kommendant i Auschwitz; 1979.
3 R. Koser, Geschichte Friedrichs des Grossen; 1913.

Av Leif Karbelius 18 dec 2008 17:11