Tagga ner en smula

Tagga ner en smula är ett råd som kan reta upp även den mest kontrollerade individ. Det är ju tydligt att man är fullständigt missförstådd när ens omgivning kommer med dumma uppmaningar som; "Måste du ta allting så allvarligt? Kan du inte slappna av? Tagga ner, det blir ändå som det ska tillslut."

Visst, vi kan erkänna att det finns ett spår av logik i liknande råd, men inte i vårt fall! Ser de inte hur vi kämpar för att hålla alla våra bollar i luften? Är det inte tydligt och självklart för var och en vad som kommer att hända om vi tappar en boll? Förstår de inte att det här är en kamp på liv och död? Vad skulle hända om vi bara slutade jonglera en dag? Vad skulle hända om vi släppte taget?

Det är nya regler som gäller. Livet har blivit för stort, för mycket. Allt för många variabler spelar in när vi krampaktigt försöker få styr på våra skutor. Det stormar och blåser runt om oss och mitt i detta kaos förväntas vi ha koll. Vi stretar emot och vi kontrollerar vad vi kan, samtidig börjar tornen som vi så omsorgsfullt byggt upp att rasa omkring oss. Men trots allt virrvarr släpper vi inte våra försök till kontroll.

Ju starkare vi är ju längre håller vi fast. Ju envisare vi är desto mer låter vi våra livs tegelstenar falla över oss och begrava oss i grus och damm. En bit här, en bit där, stapla, håll ihop, tappa inte taget, fortsätt jonglera för helvete! Koll på relationer, koll på julskinkan, koll på läget och koll på bollarna. Snyggt och prydligt ska det vara, välpaketerat med glitterströssel på toppen.

Slutligen sinar krafterna. Vår omänskliga uppgift överväldigar oss och vi ger upp. Vi släpper taget och låter oss dras ner i ruinerna och paradoxalt nog gör vi nu något som vi antagligen borde ha gjort för mycket länge sedan. Vi taggar ner, inte för att vi vill utan för att vi måste. Vi kapitulerar inför en större vilja än vår egen och plötsligt är vi tillbaka på banan igen.

När dammet lägger sig och sikten klarnar inser vi att kontrollen som vi kämpade så envist med att hålla fast vid bara var en illusion. Vi höll fast vid en missuppfattning som var skapad i en annan tid, i en annan värld. Vi försökte klamra oss fast vid något som var fel redan från början. Vi staplade våra torn på mark som var fylld med hål och luckor, vi la all vår energi på något som var dömt till undergång redan från start.

Livets torn rasar från morgon till kväll men ändå tycks vi glömma bort själva processen från gång till gång. Och även om vi har gjort insikten och förstått processen kvarstår frågorna:

När är stunden då vi måste släppa taget?
När är det ok att slappna av och tagga ner?
När vågar vi kapitulera och låta livet ta sin egen väg?
Kommer vi en dag att våga släppa taget redan innan vi ligger i ruiner?

Av Jenni Berndtson 08 dec 2008 12:25