Sexförbrytare tills motsatsen bevisas?

I Länk: op.se4" target"_blank" STYLE"color: blue"> Östersunds-Posten 08-12-05 kan man läsa om en lärare, som anklagats av en elev för att ha tilltvingat sig sexuellt umgänge under förespeglingar om bättre betyg. Vid förhandlingen i hovrätten, framkom att vid den uppgivna tidpunkten var mannens fru hemma, i lägenheten där övergreppet skulle ha skett, med deras sjuka barn. Läraren hade lektion i skolan vid tillfället. Eftersom det inte redovisas, kan man anta att det helt saknas stödbevisning. Trots detta kan man läsa i ÖP att:

”Hovrätten konstaterar i sin dom att elevens berättelse framstår som trovärdig, men att det finns tvivel för att gärningen ägt rum i lärarens bostad vid den tidpunkt som eleven angett och därför ogillas åtalet.”

Med andra ord kan domarna Håkan Laven, Rickard Ebbing och Irja Öhrnell likt gudar, avgöra att pojken talar sanning. Pojken är trovärdig, bara inte om platsen och tidpunkten för övergreppet och de ursäktar sig med detta är problem för dem i deras dömande. Vad som skulle göra pojken trovärdig berättas inte här, men någonstans i domen har säkert dessa klärvoajanta personer formulerat även detta. Här finns inte skuggan av ”utom varje rimligt tvivel” eller ”oskyldig tills motsatsen bevisas”, nej bara en ursäkt för att man inte kunnat döma den "skyldige".

Hur kan tre domare uttrycka sig så fruktansvärt kränkande om en människa och visa så stor likgiltighet för den skada som deras uttalande självklart orsakar hela lärarens familj? Detta visar en bottenlös brist på empati och en grandios självbild som oroar. Arrogansen i antagandet att de har någon form av övermänskligförmåga som ger dem möjlighet att se om en person talar sanning eller inte, förstummar. Denna förmåga är också unik för många domare och nämndemän i domstolarna eftersom all sanningsforskning visar att det genom iakttagelser av tal, gester och blickar o.s.v. är omöjligt att avgöra sanningshalten i en utsaga.

Det finns anledning att fundera över vad som får dessa tre att agera som de gör? Vad är det som gör att man anser det värt att offra en medmänniskas heder genom att utrycka sig som man gör i domen? Min erfarenhet är att de flesta människor är rationella i sitt handlande och inte handlar i blindo utan att se en möjlig fördel eller en chans att undgå någon form av obehag.

Det är intressant att spekulera i hur dessa tre skulle reagera om jag berättade att jag vet något om dem, men att jag avstår från detta utan att kommentera varför och låter resten vara upp till allmänna spekulationer.

Slutligen vill jag påminna Håkan Laven, Rickard Ebbing och Irja Öhrnell om domareden som alla domare i Sveriges domstolar måste svära:

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är".

Det blir kanske aktuellt med ett tillägg: ”Vad domare veta skall icke krävas bevis för.”

Av REJ 08 dec 2008 12:59