sourze.se

Öppet brev till självmordsbenägna

"...jag hoppas i mitt inre att kanske någon potentiell självmördare där ute lyckas tänka om och förstå vad denna djupt egoistiska/desperata handling gör mot de närstående och de människor han/hon ändå älskar."

Jag sitter i detta nu ensam i Ukraina och inväntar åttaårsdagen av min lillasyster Sannas självmord. Mitt liv är ganska kaputt, skulle jag våga påstå, och jag beklagar mig inte ens. Det har varit för mycket av den varan, och jag är 35 år, småländsk man och evinnerligt trött på det gnällande barnet inombords.

Jag är snarare tacksam för den metamorfos jag för dagen genomlider efter många om och men, och att kunna gråta floder av saknad efter hennes närvaro. Det är nämligen något som jag stoppade in i en avlägsen garderob för länge sedan, och det gör, och gjorde livet oförståeligt, om man inte lever med det, utan i förnekelse.

Man kan kanske jämföra med ett våldtäkts- eller incestoffer som förtränger det dramat, och tänka sig vilka uttryck det tar i vardagen därefter. Jag vet inte, ty det har inte drabbat mig på det viset.

Min syster hittades i parken uppe vid Masthugget, Göteborg, av en joggare som sprang förbi, arma karl, stackars sate.

Hon hängde sig i sitt favoritträd, där hon brukade sitta med sina vänner andra dagar. Det var olycklig kärlek, såklart, och alkohol inblandat. Jag minns inte promillehalten från obduktionsprotokollet man lagstadgat gör, trots mina föräldrars försök att få dem att bara låta henne vara, men jag skulle gissa att hon hade druckit i några dagar minst.

Den stora hopplösheten efter dylika tilltag har jag självt genomlevt vartefter det led.

Kärleken var inte olycklig till en början, för jag träffade henne och hennes flickvän under sommaren och det gick inte prata med dem i en halvtimme i sträck innan de skulle smyga iväg och... ja, sådant man nu gör, och som man som samtalspartner till bror blir lite smått störd av. Hur stor nu än förståelsen är för kärlekens natur och ens systers lesbiskhet. Det var lite enerverande, men när man stöter på sådan kärlek även som observatör, är man mest glad att den existerar. Den är ju kärnan i livet.

Hon var så lycklig då, och vi knöt en otroligt lovande syskonkärlek under de dagarna. Jag var sju år äldre och hon hade tidigare mest alltid varit en jobbig snorunge såklart, men nu var hon vuxen och jag kunde se spåren och delarna av mig, min storebror och pappa och mamma, och stolt konstatera att min syster var en riktigt bra cocktail, långt bättre än jag själv var eller någonsin skulle kunna bli.

Jag kunde nämligen redan då se att min 21-åriga lillasyster var sju resor tuffare än jag, och bara känna en oerhörd stolthet över henne, över en människa så fast i sin övertygelse om rätt och fel och så orädd att hon utan problem hoppade på vidriga skinheads om de kom i hennes närhet.

Hon var engagerad i socialistiska partiet och blev fackrepresentant på posten. Hennes likaså i förtid avlidne nästan-namne Anna Lindh var ungefär vad hon skulle ha blivit med den intelligensen, sociala kompetensen och orädslan som hon tuffade fram i livet med, som längs ett utlagt spår mot självklarheten.

En dag då så ruckades min tillvaro av ett telefonsamtal jag hade fruktat sedan upptäckten av döden vid 12 års ålder. Min syster hade gått och hängt sig. Det finns mycket att säga om det, men det har jag redan sagt och man kan läsa min tidigare artikel "En längre resa" här på Sourze, om man nu skulle vara intresserad.


"Rädslan för nästa telefonsamtal i ett liv som bara har blivit en lång sträcka av dödar. Du ser dig omkring, bedömer, gör upp tabeller för hur folk kommer att dö...


Jag skriver dock detta angående konsekvenserna, och jag hoppas i mitt inre att kanske någon potentiell självmördare där ute lyckas tänka om och förstå vad denna djupt egoistiska/desperata handling gör mot de närstående och de människor han/hon ändå älskar. Jag vet också att detta just är tiden då det större flertalet av Sveriges cirka 1500 självmord per år sker, så det är aktuellt.

Vi var en fin lovande familj. Min far övergavs av sin far vid 12 års ålder med orden "Nu är du mannen i familjen", men han hade något att bygga på i form av sin intelligens. Min farmors lärare gick till exempel hem till hennes far på gården och bönade om att hon skulle få fortsätta studera. Det fick hon inte, tyvärr, men hon överförde sina gener till oss alla. Min far och mor har frambringat sex barn och Sanna så var nummer tre.

Vad händer med de efterlevande?

Ja, just det tänkte jag prata om. Sammanfattningsvis kan man anta att det inte går så bra. Mer specifikt så tog både mitt och min äldre brors förhållande slut och vi levde allesammans en period med våra barn, i något som var ett rent helvete. För det är vad det är att leva i något som var en fin och lovande familj, som plötsligt förvandlades till en bunt sörjande, skadade offer, sårade förvirrade själar som bara högg mot varandra…

Jag väljer här att gå in på mig, för det är det enda jag egentligen kan tala om. Jag kunde säga sju tusen saker om mina andra familjemedlemmar, bedöma och förtälja, men jag vill inte röja det, för de skulle nog inte vilja det och jag vill inte det heller.

Det har gått åtta år.

I stunden hon tog livet av sig arbetade jag hårt med tanken på att lyckas skriva den där uppsatsen jag aldrig kunde lyckas med. Att begränsa sig kunde tydligen inte vara min grej. Har pluggat hårt till tre uppsatser: ”Schismen med de gammaltroende i Ryssland”, ”Demokratins utveckling i Kazakstan” etc… jag hade dessutom påbörjat en kurs: ”Påbyggnadskurs Östeuropa”, där jag var ganska noggrann med att undvika tentamensuppgifterna. På jullovet skulle jag jobba på posten som brevbärare...

Med postjobbet under julen gick det åt helvete, men vad kan man kräva av en människa några veckor efter en syster död? Jag minns att jag försökte i alla fall... men sedan var det tack och adjö. Hade jobbat där sedan jag var femton.

Studierna? Mjae... Efter ett tag förhörde sig kurssamordnaren om huruvida jag inte skulle lämna in uppgifter, och han kände ju till situationen... men ändå. Ett svårt samtal för honom verkligen. Jag tog mig samman och skrev alla dessa PM och lämnade in.

Det var väl någonstans efter det min själ lämnade in och depressionen tog vid. Svår och tung var den som hundra kilo bly vid ankarknölarna. Det enda jag egentligen minns var min fascination över avslappningsövningarna min kollektivkamrat delgav mig. Jag hade separerat våren innan händelsen, men vi hade återförenats i ett särboskap för stunden.

En dag kom min mamma och min flickvän och körde mig helt sonika till psykakuten och jag förärade dem med mitt första besök. Jag flyttade över min fysiska person till flickvännens lägenhet efter det. Jag minns hur jag en gång kom tillbaka till vårt en gång lilla skönt flummiga kollektiv, och jag kände mig som en besmutsad främling i min egen lägenhet. Jag hade lämnat deras omloppsbana tydligen. Jag bar då bara på de första kilona av sorgen som skulle bli.

Under sommaren rände jag runt i ett Seroxat-rus. Alla trodde jag tog amfetamin. Jag har aldrig nyttjat tyngre droger än hasch, för jag vet att jag skulle bli vansinnig. Någonstans verkade jag lyckas med det ändå, att bli vansinnig, även om det inte är sant. Jag pratar om att känna sig så jävla annorlunda jämfört med sina gamla vänners kontext, att det egentligen är precis samma sak, för det slutar med att de inte orkar med dig och din ändlösa sorg.

Sedan? En lång, svår, och oberättbar historia.

En historia om obalans i sitt inre och att snubbla, snubbla och snubbla vidare. Om en omgivning som förväntar sig och tror att sorgen passerar efter något år, och man själv som försöker efterleva den principen. En berättelse om en trygghet som inte längre finns och en konstant skräck inför allt och alla, som gör en omöjlig. Rädslan för nästa telefonsamtal i ett liv som bara har blivit en lång sträcka av dödar. Du ser dig omkring, bedömer, gör upp tabeller för hur folk kommer att dö... Allting centreras kring Döden, för du har bara en dag drabbats av den i ett land där vi inte ens vågar föra den på tal. Om skammen när din faders cancer infinner sig två år senare just när man känner att den värsta sorgen är överstånden och du ser, känner och vet att ingen ens orkar stå vid hans sida. Vi försöker blunda. Genom ett mirakel och tack herren gud, som jag inte ens tror på, gick hans behandling bra...

"Du plitar ned kråkfötter som ska vara ett tal över din döda syster. Du håller tal på din lillsysters begravning. Två timmar senare ser du dig hissa ned henne i hennes kista med selar i jorden."

Tolv dagar efter att du har släpat dig upp för trapporna till ett dödsbesked står du och hör din mun uttala de ord du skamligen har försökt sammanfoga natten innan. Hur säger man det man inte ens har börjat förstå? Du plitar ned kråkfötter som ska vara ett tal över din döda syster. Du håller tal på din lillsysters begravning. Två timmar senare ser du dig hissa ned henne i hennes kista med selar i jorden.

Du vet hur svårt det var för din far och mor att klä henne, ett lik, ett dotterlik, i skinnjackan och kan inte ens förställa dig hur de kunde utsätt dig för något sådant. På den begravningsdagen ser du henne igen, elva dagar senare, kinderna har sjunkit in, håligheter... Det som ändå liknade din syster vid visningen två dagar efter hennes död har blivit en skräckfilm och varje sådan film du ser efter det kommer erinra om det.

Man blir kreativ, man gör kanske som jag och läser språk efter språk efter språk och blir bra på det hela. Människor fascineras, och det enda du vill säga till dem är att jag kan inte leva livet. Jag orkar inte med mina tankar och vad jag ser. Du tittar på tävlingsmänniskor... du börjar upptäcka alla som springer i din omgivning, i ditt land, och du förstår just det: de springer från sig själva precis som du.

Jag kan berätta mer, i timmar om du vill höra, i dygn, men kvällen är sen. Jag har försöker ära min syster genom att skriva detta för i kväll är det åtta år sedan det hände. Detta brev är egentligen bara riktat till dig som tänker i sådana banor. Det finns hjälp. Sök den. Kanske tänker någon om. Jag hoppas.

Gör inte så mot dina närmaste, för du rymmer och lämnar dem med en sorg som är större än alla världens hav, och de kommer skölja över och fördärva alla du älskar och som älskar dig.


Riksföreningen för suicidprevention och efterlevandesstöd


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 05 dec 2008 12:01

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: