Västvärlden och Islam måste leva skilda åt

Vad vill islamisterna?

Vi ställer en fråga på tre ord; två korta och ett långt. Svaret är däremot mycket längre eftersom det innehåller flera begrepp som måste undersökas och definieras.

Vi börjar med "vad är en muslim?". I mycket korta ordalag är det en människa som tror på Allah, samma allsmäktige, skapande och förlåtande gud som omtalas i Gamla och Nya Testamentet och som har givit människorna en ny livsfilosofi och levnadsregler. Profeten Mohammed är mannen som har mottagit dessa från Allah och har skrivit och beskrivit dem i en bok som kallas Koranen. En god muslim följer dess tankar, regler och ritualer. Hans levnadsmodell är profeten Mohammed. Allt väl och bra till denna punkt. I vår tid tycker vi att var och en skall tycka och tro som den vill.

Efter Mohammed kom spridningen av Islam genom erövringarna mellan 632 och 732. Detta har skett med svärd i hand, som alla territoriella erövringar. Denna handling kallas djihad och doktrinen som har omvandlat Islam från tanke till handling är Islamism. Den säger att hela världen skall inbjudas att följa denna nya religion som är den senaste och bästa formen av monoteism. Visserligen säger vissa muslimska lärda att begreppet djihad är en kamp inne i människans själ, mellan gott och ont. Denna definition förklarar däremot inte erövringarna som är helt konkreta handlingar. Icke-muslimer som levde i dessa erövrade territorier och som inte har velat ta emot den nya religionen har fått behålla sin tro men blev tvungna att acceptera idén om att Islam var överlägsen. Erövrarna stiftade en samling regler om hur icke-muslimer skulle bete sig underdånigt.

Under andra halvan av 1900-talet flyttade ett antal muslimer till västvärlden. De kom från olika länder och av olika orsaker. Dessa människor som var, och är troende i stor majoritet, mötte andra sätt att leva. Vi tar som exempel en turkisk familj som flyttade till en mindre svensk stad från en liten by i centrala Anatolien. Den fann ett annat språk, en annan mat, en annan sorts bostad, ett annat sätt att dricka, att sjunga, att dansa och, vilket är svårast att acceptera, en annan moralisk kod, huvudsakligen när det gäller relationer mellan man och kvinna. Behovet att leva ett bättre materiellt liv räckte till en början för att acceptera dessa skillnader. Under tiden blir västvärlden mer och mer sekulariserad. Friheter och rättigheter blev optimala och absoluta. Det blev svårare för muslimer att acceptera att leva i ett samhälle där tron har försvunnit och kulturskillnaderna har vuxit sig större.

Dessutom observerar alla muslimska länder att västvärlden har omvandlats till något de inte vill ha. Den demokratiska tanken som denna västliga värld predikar har ett innehåll som inte kan importeras in i det muslimska tänkandet utan att adaptera vissa grundläggande definitioner. Därutöver har västvärlden blivit militärt mäktigare och kan sätta vapnens makt bakom sin ideologi. Den muslimska världen känner sitt allra heligaste hotas, sin livskultur; detta både i sina egna länder och i sina "nya" länder. Den säger ett bestämt nej och börjar kämpa först med ord och därefter med vapen i hand när västvärlden själv tog till vapen för att bevisa sin överlägsenhet, till exempel Napoleon i Egypten, England och Frankrike i Gallipoli en gång i tiden eller USA med stor övermakt i Irak och Afghanistan. Det är detta motstånd som vi i dag kan kalla Islamism. Den vill försvara sin värdighet och är inte densamma som ledde till erövringarna 632-732. Den vill inte erövra nya territorier. Den vill huvudsakligen vara i fred från västerländsk politisk och kulturell påverkan. Den har gjort vissa stora strategiska fel i sin fanatism eller desperation, som angreppet mot New York. Även om det är klart att ett land angripet på sitt eget territorium har rätt att försvara sig, måste vi observera att det finns en "schism", dvs en maximal brytning, mellan västvärlden och den muslimska. Den finns där och den kan inte överbryggas nu.

Jag har nyligen besökt mina gamla klasskamrater i Istanbul. Alla är högutbildade människor. De talar flera europeiska språk. De har en stor förmåga att analysera sitt lands relation till Europa. De säger nej! De vill inte ha en anslutning till den Europiska Unionen. De säger att det är fullständigt tillräckligt med ömsesidiga handels- och kulturutbyten. De vill inte att Turkiet skall förlora sin nationella identitet.

Vilken slutsats kan man dra av denna situation annat än att säga att det krävs något som man kalla en "skilsmässa", en "geografisk separation", mellan dessa två världar? I dagens globala tankegångar låter denna separation främmande men ändå är den nödvändig för att bevara freden, precis som i en skilsmässa där parterna har börjat slåss ordentligt. Islamistisk terrorism leder ingenstans. Den gör saken bara värre. Muslimen har inte rätt att mörda någon därför hans sätt att leva inte passar Islam; han skall däremot inte bo i samma land. Västerlänningen har inte rätt att tvinga sina politiska definitioner, värderingar och kultur på muslimen, däremot skall han inte heller bo där han bor. Att acceptera ett nästan totalt annorlunda och föraktat sätt att leva är den svåraste saken i världen; inga materiella fördelar kan kompensera förlusten av integritet. En praktisk lösning som "jag låter dig vara och du låter mig vara" är den enda lösningen. Det andra alternativet är ett stort krig som skall bevisa vems "credo", alltså tro, är starkast. Det blir en onödig katastrof som bara kan leda till redan nämnda lösning.

Dessa två parter skall leva på samma planet men var och en skall bo i eget hus.

Isaac Haskiya,
November 2008
Efter terrorangreppet i Indien.

Av Ishak Haskiya 03 dec 2008 15:23