Sommartårtedags

Det är mörkt ute och det piskar med regn mot mina rutor, och även om jag bor i detta lands tropiker Skåne så är det en hemsk årstid. Småfåglarna utanför sitter tacksamt och väntar på sin mat som jag delar ut varje morgon, och inte ens katterna har någon vidare lust att stanna ute längre än nödvändigt. Barnen håller sig inne och jag tänder värmeljus redan klockan fyra på eftermiddagen. Det jag ser fram emot i denna mörka december är Sommartårtedagen som jag instiftat och som nu närmar sig helgdagsstatus.

När jag var liten firade jag mina somrar hos min mormor som hade en gammal vitkalkad gård med halmtak i den nordvästra delen av Själland. Där bodde hon med sin väninna hela somrarna och jag och min syster tillbringade våra tidiga år med att bära in vatten, handarbeta, spela kort om kvällarna och leka. När vi blev lite äldre blev det dags för att arbeta ute i potatisåkern där vi lärde känna ungdomar från trakten och då blev det fester i alla de slag utöver sommaren. Dessutom blev det Sankt Hans, vilket är Danmarks motsvarighet till Midsommar. På Sankt Hans tänds det bål och den dagen firas alltid på sommarsolståndet. Eftersom huset låg på en udde så fanns det även en bukt, och det var så vackert att se alla eldar som tändes nere vid vattnet. Sankt hans är inte en lika festlig begivenhet som vår midsommar, men ändå, det slank nog ner en öl eller två.

Jag har därför aldrig vuxit upp med att fira midsommar, och när jag blev så stor att jag inte längre åkte till Själlands Odde om somrarna så kände jag mig lite förvirrad över midsommarfirandet. Det var snapsvisor framlänges och baklänges och det var sill och nypotatis. Nya seder med andra ord i ett land jag bott i hela mitt liv. Ända sedan den tiden har jag förundrat mig över hur man kan fira att det nu vänder och blir mörkare eftersom jag är en vår och sommarmänniska ut i fingerspetsarna, och inte alls trivs med mörkret.

När jag skilde mig för ett antal år sedan var livet lite trögt med glädjeämnen och första vintern vi var själva, pojkarna och jag, bestämde jag mig för att fira vintersolståndet med en marängtårta med grädde och jordgubbar. Det var underbart och jag kunde nästan smaka doften av nyklippt gräs och känna den varma sommarbrisen mot mina armar när jag stängde ögonen och smaskade i mig de underbara jordgubbarna.
Året därpå blev det samma sak och året efter bjöd jag in en väninna och hennes barn. Nu efter att det gått ännu några år förväntas det nästan i umgängeskretsen att det blir en tårta.

Förra året frågade en god vän till mig: "Blir det någon sommartårta i år, Birgitta?", och jag kunde inget annat än att snabbt skicka ut en inbjudan.
Meningen är att man ska komma som man är, mitt i julstressen och lägga den ifrån sig i bilen, och sedan bara sätta sig ner med lite mat och lite tårta och slappna av.
Grytan står varm på spisen för folk när de har tiden att dyka in, och när maten tar slut tar vi fram smörgåsar. När tårtan kommer fram välkomnar vi ljuset och skålar för värmen som på trots av all tveksamhet vi känner faktiskt kommer tillbaka.

Firandet blir lite tidigare i år för jag ska till Norge vid vintersolståndet, men jag tror det blir fullt hus. Det finns alltid plats för en till, så har du vägarna förbi den skånska myllan så säg bara till så ställer vi fram ännu en stol. Fast bara om du lovar att ta ett djupt andetag och rensar huvudet från alla "måsten" utanför dörren.

Av Birgitta Stiefler 02 dec 2008 16:41