Vägra bli ett offer för lågkonjukturen

Det är en dyster prognos - om den är sann? Själv är jag om drygt en månad utan arbete, men har redan börjat söka nya jobb. Jag vägrar att låta mig bli ett offer för en verklighet jag inte vill leva i, och så länge man har hopp förenat med realism klarar man sig igenom de flesta kriser. Dock har jag mötts av andra attityder, på bruket där jag jobbar. Detta i form av misskreditering, avund, konkurrens etcetera... orsaken kan vara förståelig - för arbetslös vill ingen människa med värdighet vara - men man behöver för den skull inte smitta ner de drabbade med hemmagjorda analyser om vad som hända skall.

Mest ansvariga för denna projicering på bruket är den äldre generationen, det vill säga 40- och 50-talisterna. "Det är inte lätt att få något jobb idag, fördelen med bruket är att man inte behöver någon utbildning", säger en 51-årig man. "Har du sökt något jobb än, får du något nytt jobb?", hörs en annan mansrösts undran. "Jag är den enda som kan och vill jobba med Kalle här, varför ska de sparka mig, jag behövs..." säger en 61-åring man, som varit anställd i drygt ett år.

Det är med andra ord en dyster stämning, som speglar en förlegad verklighetsbild konfronterad av en framtid med nya mål och visioner. Generationens företrädare är uppväxta i det trygga sosse-samhälle med en arbetsmarknad som byggde på att man skulle jobba på samma ställe, från myndighets- till pensionsdagen och vara säkrad in i döden av LAS. Den som vågar prova på någonting annat inser inte sitt eget bästa eller värdet av att ha en "fast" anställning, tycker 40-talisterna.

Å andra sidan vi som växt upp på 70-80-talet har fått kämpa oss fram betydligt mer på arbetsmarknaden, genom 90-talets lågkonjunktur och via utbildning med mera och är nu bättre rustade för den kommande krisen tack vare att vi lärt oss hantera brokiga konjunkturer. Till skillnad från trygghetsnarkomaner födda på 40- och 50-talet.

Av Yohannis Petersson 25 nov 2008 15:59