Bokrecension: Dårens dotter

Det här är den nakna berättelsen om ett helvete, sett ur barnets perspektiv. Idag är Mian Lodalen 45 år, känd mest som lesbisk agitatör och mångordig journalist som övergått till författande. Mian har alltid varit en jobbig jävel. Snäll, men jobbig på ett maniskt sätt. Nu får vi veta bakgrunden.

Hennes vackra föräldrar möts på dans en lördag i Småland. De blir blixtkära, han får jobb som fabriksarbetare och hon som vårdbiträde på Ryhovs mentalsjukhus. Med hjälp av ett litet lån och släktingar bygger Ted, "Dåren" som han allmännt kallas i släkten, ett eget litet timmerhus. Men lyckan blir kort för det unga paret.

Mian föddes 1962. Mamman tog bussen från jobbet på Ryhov till kvinnokliniken, då vattnet gick. En kort tid efter Mians födelse insjuknade mamman och togs in på Ryhov, där hon hängde sig.

Vandringen som hemlöst barn börjar, först till mormor och morfar, som dock är för gamla för ett livligt litet barn. Det blir moster Britta och hennes man Lennart som får uppfostra livliga Mian i en något trångsint Jönköpingsstad. Uppväxten skildras naket, men inte utan humor och värme. "Dåren" Ted blir en efterlängtad, älskad söndagspappa och den förebild Mian har att gå efter som liten. Av "Ted" ärver hon berättarkonsten, fantasin, lusten att trolla med ord och att stå i centrum varje sekund på en tillställning. Något som många finner lite tröttsamt.

Men - det är inte något bra liv han lever; pappan, tjejtjusaren och fängelsekunden, som skriver brev från "stillopatet", som han kallar fängelset. Han är egocentrerad, utsätter dottern för "knullskrik", stripshower, fylleriincidenter, hotfulla flickvänner som kommer och går och sommarjobb som kondomförsäljare. Han är en fullfjädrad rufflare, som trivs med livet på vägarna i sin Porsche, älskar att visa upp sig, spela Cornelislåtar och glömmer allt som oftast bort att hämta Mian till helgerna.

Räddningen i tristessen i Jönköping blir halvbrodern Kalle, flickvännen Ullas son. De bildar ett team mot vuxenvärldens orättvisor och äckliga mat och kristna sommarhem.

Att hennes uppväxt varit så jävlig, så torftig hade jag bara anat. I ex-flickvännen Louise Boije af Gennäs "Stjärnor utan svindel" har Louise berört Mians utsatthet och sårbarhet. Nu tar Mian ordet själv och ger med romani och dialekt en burlesk bild av livet på landet - allt annat än en idyll!

När jag läser boken ryser jag och tänker på "Fallet Louise", där SVT;s och lokalpressens avslöjanden om en utsatt flicka i Småland väckte stort raseri hos svenska folket för inte så länge sedan."Ted" i boken finns på riktigt, men han var aldrig farlig eller sjuk som "Louises" pappa. Bara lite frånvarande. Ändå räcker det han ställer till med, för att väcka Mians känslor av otrygghet och få henne att slutligen kapitulera efter en sommar med Smögenslagsmål, kondomkrängeri och ölpimplande att vid 12 år kasta in handduken och ge Britta och Lennart en chans. Så farligt kan inte deras småborerliga idyll vara!

Idag har Mian försonats med sitt öde, tackar mamman som gav henne livet och har gjort upp med pappan och är hyvens kompis med fosterfamiljen. I en artikel i SvD med anledning av boken poserar Mian med full make up och en tramsig tygåsna. Nallarna har alltid följt henne och hon värnar om de utsatta djuren sedan barnsben.

Av Susanne Backman 21 nov 2008 16:05