Invandrarkvinnor vrider tillbaka klockan

De flesta har förmodligen hört talas om Carl Hamiltons vredesutbrott när två kvinnliga programledare med muslimsk bakgrund vägrade ta honom i hand inför en intervju i våras. Personligen kan jag utan problem förstå Carl Hamiltons reaktion. I vårt land är handskakandet en gammal och djupt rotad tradition som handlar om att bemöta en medmänniska med respekt och artighet. Att vägra att ta i hand är därför en förolämpning och en nedlåtande skymf som signalerar arrogans och överlägsenhet i vår kultur. Svårare än så är det inte.

Så fort nyheten om Carl Hamiltons vredesutbrott spred sig lämpligt nog lagom till premiären av Halal-tv dominerade omedelbart den gamla vanliga retoriken. Det var Carl Hamilton som hade gjort fel, han borde ha anpassat sig efter dessa kvinnors seder och bruk. Kvinnorna med invandrarbakgrund utsågs omedelbart till offer, för om det är något som definierar kvinnor i slöja så är det detta faktum; de är offer oavsett hur dumt de själva än beter sig.

Men är det så enkelt? Kan det vara så att Carl Hamilton är offret i sammanhanget? Personligen slogs jag av den tanken eftersom jag knappast drabbades av förvåning inför det inträffade, snarare av stark igenkänning. Carl Hamilton är nämligen inte den enda mannen som har blivit bemött på ett tveksamt sätt av just muslimska kvinnor i slöja, jag tror vi är flera män som delar liknande upplevelser.

Det är lätt att förminska detta beteende och kalla det harmlöst när man råkar ut för det. Exempelvis att kvinnan du ska hälsa på vägrar sträcka fram handen, att butiksbiträdet i slöja konsekvent vägrar att titta på dig och prata med dig när du ska betala, att den muslimska kvinnan som du ska fråga om vägen inte svarar fast du har hört henne prata svenska, och så vidare. Men när man råkar ut för det går man därifrån med en mycket olustig känsla i kroppen.

Det känns utan tvekan fel, obehagligt och som en trist tillbakagång till ett icke önskvärt förflutet där vi inte behandlade varandra som jämlikar. Men det finns också en otäck arrogans och ett avståndstagande riktad mot oss män och mot vårt västerländska sekulariserade samhälle i detta beteende. Jag är inte värd att titta på, inte att hälsa på och sannerligen inte att ta på. Jag betraktas som en smutsig och ovärdig individ, en otrogen. Man anar ett förakt i handlingen.

En annan faktor som är minst lika obehaglig är hur den svenska "eliten" i en slags missriktad hänsyn förnekar att dessa kvinnor för vidare unkna könsroller, religiös stelbenthet och ett förlegat tankesätt där religionen styr över samhällets regler och normer. Men också att de uppvisar ett öppet förakt inför vårt svenska samhälle och en ovilja att anpassa sig.

Personligen reagerar jag kraftfullt och med hela mitt väsen mot dessa tecken på tillbakagång. Sedan 1100-talet har vi i Sverige skiljt på kyrka och stat. Vi svenskar är vana vid att leva i ett öppet samhälle där religionen tillhör privatlivet och där män och kvinnor kan träffas och umgås på ett okomplicerat sätt. Personligen hävdar jag att det är just därför vi i Sverige har kommit så långt i vår utveckling som vi har gjort - att det är detta som har gjort oss till ett av världens modernaste, rikaste, mest välutvecklade och jämställda länder.

Jag vill därför inte se det motsatta växa fram där kvinnor döljer sig under stora skynken och där de inte vill skaka min hand eller prata med mig eftersom det påstås uppvigla till sexuella tankar. Det är ett sjukt och vidrigt samhälle som jag gärna slipper. Därför ska den här sortens extremism motarbetas, även när den kommer från slöjbeklädda unga kvinnor som per automatik hamnar i offerrollen. Och det spelar ingen roll hur politiskt korrekt det än må vara att låta dessa kvinnor få ett eget teveprogram, för de är inte på något sätt immuna mot dumhet och religiös trångsynthet. Något som händelsen med Carl Hamilton har bevisat.

Av Joakim Johansson 12 nov 2008 08:20