De fallna lövens tid

Precis som löven föds vi och åldras för att till sist falla till marken där regn och vind i en enad kamp tillsammans med jordmånen torkar ut, rullar ihop oss och bildar högar med mull till det nya som ska komma. Det späda lövet som kommer vid vårkantens ljumma föraning om värmens halvår. I förändringens tid trevar sig tillvaron fram i mörkret, tar sig upp om morgonen i mörkret och kylan till ett dagligt förvärv kanske, eller står på järnvägsstationen med en sliten väska som enda bagage för att ta sig till en annan tillvaro som inte är lika kall och mörk.

I de mörkaste stunderna huttrar vi en aning och drar täcket över oss, vill inte se, vill inte höra, vill inte vara med längre. Väljer att med ett piller ta oss över gränsen till Drömmarnas Land där all förträngning av verkligheten gör sig påmind i varje andetag. Vid sidan om drömmens farkost, sängen, ligger verkligheten i en enda villervalla, som en lövhög som någon lustig en sparkat runt i lite. Det ser vi inte när pillrena börjat verka och farkosten lyfter.En del vill att farkosten ska lyfta högre och sväljer ett piller till. För säkerhets skull.

I november månad slår tröttheten ner ibland oss som en bomb. Briseringen lägger en tjock svart hinna över livet och alla försöker klara av tillvaron i mörkret och måste ständigt byta batterier i själens ficklampor. En del glömmer att ladda sina batterier och går på tomgång, rakt in i nån vägg eller betongpelare. Andra lyckas undvika smällen med några millimeter. De kan andas ut och gå vidare. Lyckans ostar. Men de som smällde in i väggen blir friska, var och en på sitt vis. Deras ljus har olika lång brinntid. Trots att de får leta förtvivlat efter en bruksanvisning till sin ficklampa. Vaför måste det vara en sån röra i alla lådor och skåp?

Vi kallar detta Upplysthetens Tidevarv eftersom informationsflödet brakat rakt in i vårt vardagsrum som en lastbil som missar en väkrök på en trång skånsk byaväg. Trots att chauffören tvärnitar kör han ändå in i Jönssons vardagsrum som ligger kloss i kloss med vägkröken. Jönsson chockas, skäller på chauffören som en ilsken bandhund. De betraktar hålet på gaveln tillsammans i den svarta kvällen och kommer tillslut överens om att det där får vi lösa imorgon.

Imorgon är en del av de fallna lövens tid, gamla löv blir inaktuella och nya löv hett nyhetsstoff. Men allt handlar bara om löv. Som sedan faller. I olika stadier av tillvaron.

Linda Åberg, poet - ett löv som också ska falla en dag. När det är dags.

Av Linda Åberg-Luthman 09 nov 2008 14:50