En novemberkväll

Tätt ligger det grå novembertäcket över bygden. Träden står som gråsvarta spretiga skuggor i töcknet. Fuktigheten pudrar mitt ansikte där jag går i duggregnet. Kalla stänk på min panna. Bilar plaskar fram över gatorna och människor hukar sig i det snåla vädret. Mitt i dysterheten glimmar ljus. Snart är det ljusets högtid. Det skall bli fest och glädje, pompa och ståt. Musiken i alla kyrkor strömmar emot oss och granar glänser i alla hörn. I nästan alla fönster hänger det en stjärna och alla hundratals elljustakar lyser välkomnande i mörkret.

I stadsparken kommer jag en kväll på väg hem från all möjlig jäkt och gud vet vad. Jag skymtar en gammal man på en bänk. Han har en plastsäck över huvudet för att skydda sig från regnets stänk. Ryggsäcken som står på bänken jämte honom är gammal, sliten och grå. Mannen frågar mig vart jag är på väg.

- Vart skall damen gå?, Han frågar nyfiket, jag vet inte om jag ska svara eller inte. Det kan inte hjälpas men jag får en känsla av obehag, det är det dåliga samvetet som slår mig. Mannen är en av dem som ingen helst vill titta på, som hankar sig fram på ingenting. För det finns ingen plats för dem i himlen. Den så kallade äran och makten tillhör ju de som kan betala för det. - Hem, svarar jag och ångrar mig i nästa stund. Tala är silver och tiga är guld.

Det jag har, har inte han. Av en plötslig impuls slår jag mig ner jämte honom på den kalla parksoffan. Det har slutat regna och de vita molnen jagar förbi på den svarta kvällshimlen. Blåsten tar tag i oss båda två och medan vi pratar tittar vi båda upp på himlen som är mörk och vi ser att det glimmar av stjärnor över hela himlavalvet. Jag sitter kvar en stund hos den gamle mannen som berättar för mig om vad hem betyder för honom. Historien förtäljer som följande: Mitt hem är en smal trappuppgång och jag vilar bland löven i den kalla skogen. Mina lampor är gatuljuset och min garderob har jag alltid med mig. Jag sitter ofta här i parken och tittar på alla träd som är vackra i mörkret. Sedan vandrar jag genom gator och torg och ser all prakten omkring mig. Det glimrar och glänser, varje fönster ser så varmt välkomnande ut. Ibland önskar jag att det skulle snöa, tänk så roligt för alla barnen! Alla affärer ser ut som små himmelriken, jag kan inte låta bli att glädjas trots att mina gamla ben är kalla och fötterna skulle behöva nya skor. Det stod en jultomte utanför Konsum en dag och vi kom att språkas vid. Han önskade mig en god jul även om han inte ville byta sina stövlar mot min slitna banjo. Ja, livet är en konstig historia, eller hur? Nä, nu får jag sluta annars sitter väl du här och fryser. Om en liten stund öppnar Frälsis och jag är kaffesugen. Ha det så bra och god jul i förskott, skulle man väl kunna säga.

När vi rest oss önskar jag honom detsamma trots att jag betraktar det som tveksamt att han skulle ha en särskilt fröjdefull jul. Jag sticker åt honom burken med pepparkakor som jag köpt och utan att han märker det smyger jag ett par hundralappar i fickan på honom. Vi skils åt och när jag sitter vid mitt köksbord i värmen och lyssnar på min gamla raspiga julskiva så går tankarna till honom därute i kylan. Jag släcker lampan och låter mitt lilla ljus brinna. Det är något särskilt med de här sista dagarna i november. Ute lyser månen på en klar, nattsvart kvällshimmel. Och stjärnorna tindrar...

En novemberkväll i Trelleborg 2002.

Av Linda Åberg-Luthman 02 nov 2008 19:40