Ett otäckt litet land

Genom en lavin av Mozartkugel, lippizanerhästar, joddlare och fånigt leende skidlärare har man nästan lyckats övertyga omvärlden att Beethoven var österrikare och Hitler tysk. Den österrikiska charmen har varit lika oemotståndlig som förljugen.

En utbredd självbild hos många österrikare är att se landet som "Hitlers första offer", fast det var stämningarna och antisemitismen i Linz och Wien som formade den unge Adolf. Glädjen och entusiasmen hos majoriteten av befolkningen gick inte heller att ta miste på när Hitler gjorde sitt triumfartade intåg i landet efter " Anschluss" i mars 1938.

Att SS chefen Himmlers närmaste man var österrikaren Ernst Kaltenbrunner, och därmed högste ansvarig för koncentrationslägren samt över 50,000 anställda i Gestapo och SD jämte de för bla judeutrotning beryktade "Einsatzgruppen", är något som det österrikiska efterkrigssamhället försökt förtränga, förringa och förtiga.

Till skillnad från tyskarna, som gjort upp med sitt nazistiska förflutna, har österrikarna försökt krypa undan allt ansvar, sett sig själva som offer och därför inte ansett sig behöva göra samma sak. Ingen hörde, ingen såg, ingen visste och mörkret från de nazistiska åren har därmed aldrig vädrats ut. Det tog exempelvis ända fram till 2007 innan österrikarna utlyste belöningar för uppgifter om nazistiska krigsförbrytare. Var och en förstår hur många sådan som finns i kvar livet 62 år efter kriget.

Den som tror att det bara är de högerextrema som värnar om österrikarnas oskuld har fel. Även en så pålitlig antinazist som socialdemokraten Bruno Kreisky protesterade på 70-talet mot Simon Wiesenthals försök att ställa nazistiska krigsförbrytare till svars.

Genom skickligt lobbyarbete lyckades Österrike få FN att välja Kurt Waldheim till generalsekreterare 1972 -1981. Han anklagades sedermera för att ha hållit tyst om krigsförbrytelser under kriget och för nazistsympatier. Efter att ha avgått som generalsekreterare valdes Waldheim till president i Österrike och under hela sin presidentperiod 1986-1992 ansågs Waldheim och hans hustru Elisabeth till följd av anklagelserna som "persona non grata" i många länder.

1987 placerades de på en lista över personer som skulle förvägras inresetillstånd i USA och under sina sex år gjorde Waldheim endast utlandsbesök hos länder i Mellanöstern samt Vatikanstaten. Han besökte varken USA eller några europeiska länder. Men österrikarna låtsades som om inget hade hänt.

I det senaste valet nu höstas fick de högerextrema partierna BZÖ och FPÖ närmare 30 procent av rösterna. Och här talar vi om en verklig "hardcoreextremism", som med en lätt överdrift får Sverigedemokraterna att framstå som nästan rumsrena. Det här valresultatet är inte heller någon engångsföreteelse. FPÖ hade exempelvis under ledning av Jörg Haider i valet 1999 ensamma hela 26,9 procent av rösterna.

Österrikarnas extrema inre politiska liv fick EU att år 2000 ta det drastiska steget att politiskt bojkotta landet. Det var naturligtvis i och för sig dömt att misslyckas. Anledningen var att den nu avlidne invandrarfientlige Jörg Haider tagit plats i regeringen med 27 procent av rösterna bakom sig. Valet var ju fullt demokratiskt genomfört så EU fick snöpligen backa efter ett halvår. Men å andra sidan säger det naturligtvis något om hur omvärlden betraktar österrikarnas politiska omognad.

Och så var det här med dubbelmoral och sexuella perversioner.

Jörg Haiders bisexualitet och kokainmissbruk har varit känd i vida kretsar under lång tid. Landets största organisation för homosexuella, Hosi, säger att den har känt till hans bisexuella läggning i åtminstone tio år. Österrikisk press har duckat för sanningen trots att Haider, när han var ledare för FPÖ, gick till val på att familjen är samhällets grundsten och där man i partiprogrammet slog fast att familjen består av man, kvinna och barn, eventuellt av en ensamstående förälder med barn, och alla strävanden i någon annan riktning skall avvisas. Krav på lag och ordning har självklart också alltid varit en bärande valfråga hos Haider.

Först efter att han rattfull kört ihjäl sig på väg hem från en bögklubb började österrikisk press att lite försiktigt närma sig sanningen. Men det efter att tyska och engelska medier rotat fram fakta i frågan. Enligt The Guardian föredrog Haider pojkar snarare än män - och då helst yngre än arton år - vilket är den sk "byxmyndighetsåldern" för homosexuella i Österrike. På senare år har Haider istället, enligt tidningen, sökt sig till det närliggande Slovakien - där åldersgränsen endast är 15 år.

En dubbelmoral i sann österrikisk tappning.

Ingen har naturligtvis undgått historien om Josef Fritzel och barnen i Amstetten samt Natascha Kampusch, som hölls inspärrad i åtta år. Jag är inte helt övertygad om att det är en tillfällighet att dessa och liknade tragedier händer just i Österrike. Till skillnad från den förhärskade uppfattningen i Österrike, har jag också svårt att köpa tanken, att man i en mindre stad, visst kan ha sin dotter boende i källaren i 24 år, och där föda sju barn, utan att frun anar ett smack och inte heller de 100 personer, som under åren varit hyresgäster i Fritzels hus.

I delar av det österrikiska samhället finns det en inåtvänd unkenhet och en attityd av inget hört och inget sett som mycket väl kan utgöra grogrund för den här typen av händelser. Att det skulle finnas en alldeles särskilt fasansfull baksida till den skinande fasaden är också ett vanligt tema för österrikisk litteratur. Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset 2004, har av sina landsmän anklagats för att smutskasta sitt hemland.

Och vad tror Ni det beror på? Jo, att hennes böcker handlar om makabra sexuella perversioner i gemütlichkeitens Österrike.

Av Lars Nilsson 25 okt 2008 14:11