Kapitalismen dödförklaras - igen

Visst är det för många en härlig känsla att kunna skylla finanskrisen på kapitalismen och den giriga banksektorn, företrädda av en denna ruggiga yrkeskår, som till råga på allt verkar kamma sig med fläskkotlett. Då känns det förstås fint att skrika: korsfäst, korsfäst till varje skrämd bankkamrer man råkar stöta på i grannskapet. Men rätt är det inte.

Tidningarnas insändarsidor vimlar av krav på förstatliganden och regleringsivrarna har julafton. Allt medan politikerna tvår sina händer och undrar vad i helvete det är som pågår. Vibbarna känns igen från början av 90-talet, inkl tidningarnas upphetsande reportage om bankdirektörernas löner och bonusar.

Egentligen är allt ganska enkelt. Faktiskt!

Förvisso var krisen i början på 90-talet svenskproducerad medan den nuvarande är internationell. Men båda framstår som den oundvikliga konsekvensen av magnifika misstag i den ekonomiska politiken.

En allmän uppfattning bland forskare numera är att vår egenproducerade kris berodde på att politikerna s i slutet av 80-talet avreglerade de sedan årtionden hårt reglerade finansiella marknaderna på ett sällsynt uselt sätt och utan att samtidigt dämpa de expansiva krafter som man släppt lös. Och det i en tid med hög inflation vilket fick företag och privatpersoner att låna som tokar både hemma och utomlands. Följden blev en finansiell bubbla som med tiden kollapsade i en djup depression.

Bankstödsnämnden fick gå in med 65 miljarder för att rädda främst den egna statliga Nordbanken 40 miljarder samt Gotabanken 24 miljarder. Den sistnämnda införlivades sedermera i Nordbanken. Bankernas usla kreditrisker placerades i ett bolag vid namn Securum och som kunde upplösas redan 1997 och hela blev till slut en riktigt hygglig affär för skattebetalarna. Ett faktum som fortfarande verkar vara okänt i debatten.

Det närmast ironiska är att om vår egen kris orsakades av en illa skött avreglering från en s regering så beror den nuvarande på en illa skött reglering från ett flertal amerikanska regeringar. Alltifrån Clinton till Bush. Förvisso välmenande, men ändå uppåt väggarna fel.

I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte hade råd med dem. Under Bill Clintons år som president pressades det halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac, som svarat för cirka hälften av alla huslån i USA, att frångå sedvanliga lånekriterier i syfte att hjälpa låginkomsttagare till egna hem.

1996 gavs "Fannie och Freddie" ett explicit mål från Clinton-administrationen. 42 procent av lånen måste gå till personer med en inkomst under medianen för ett visst geografiskt område. Kravet höjdes till 50 procent år 2000 och 52 procent år 2005. Ett tilläggskrav var att 12 procent av bostadslånen skulle gå till verkliga låginkomsttagare; kravet skärptes senare till 28 procent. "Under växande press från Clintonadministrationen stimulerar nu Fanny Mae banker att ge huslån till personer som inte är kreditvärdiga, enligt vanliga kriterier", kunde New York Times berätta hösten 1999.

F&F levde upp till de politiskt beslutade direktiven, med en dramatisk expansion via bankerna av bolån till hushåll som nästan inte gjorde någon kapitalinsats alls och som saknade marginal för marknadsförändringar så kallade "sub prime loans". F&F tvingades med politiska beslut att inte agera med sedvanliga krav på banksäkerhet. Orsaken till detta är uppenbar: för både administrationerna Clinton och Bush var det ett billigt sätt att vinna politiska poäng. De hjälpte låginkomsttagare till egnahem utan att det kostade statsbudgeten något.

I en tack och lov, något mindre skala, men på liknande sätt, har den svenska statliga banken SBAB agerat. Även här talade politikerna om låginkomsttagare som hade svårt att få lån och till en alltför hög ränta. SBAB har, med sin statliga garanti i ryggen och till stor irritation för de privata konkurrenterna, kunnat ha en förhållandevis aggressiv räntesättning.

För ett par år sedan hände något märkligt. Dittills var det vanligt att ett villaköp till 70 eller 75 procent kunde finansieras med ett bottenlån med fastigheten som säkerhet. Därefter gick det att låna ytterligare upp till 90 procent av marknadsvärdet till en ränta som låg 1-1,5 procentenheter högre.

De sista 10 procenten förväntades köparen själv kunna skjuta till som sparad handpenning. Det innebar att man som låntagare hade hyfsat starka motiv att i vart fall amortera ner de dyra topplånen och att det i övrigt fanns en fallhöjd för marknadsvärdet om lågkonjunkturen var framme.

Men våren 2005 deklarerade SBAB plötsligt att man slopade skillnaden mellan bottenlån och topplån. Nu gick det att låna ända upp till 95 procent av köpeskillingen och allt till samma låga ränta vid den tiden 2,95 procent. All försiktighet kastades över ända. Statens eget bolag gick i bräschen för att ytterligare höja hushållens belåning och elda på redan brant stigande fastighetspriser. Övriga banker hade bara att traska efter.

------------------------------

Grundorsaken till vad som hänt, då som nu, är att politiska beslut spelat en avgörande roll för framväxten av den bubbla som till sist sprack. Att det sedan finns giriga bankdirektörer har inte ett smack med saken att göra.

Inte heller är det kapitalismens fel, detta ständigt pågående experiment och som historien visar har för vana att ta två steg framåt och ett bakåt. Det till skillnad från socialismen och andra ekonomiska -ismer som ständigt har visat att efter ett steg framåt tar man regelmässigt två steg bakåt.

Aftonbladets ledarsida i söndags, efter förra veckans börsnedgång, pryddes med krigsrubriken "KAPITALISMEN FALLER SÖNER". Glädjen var påtaglig. Men Aftonbladets ystra steppdans på kapitalismen kista är som i början på 90-talet förhastad. Tack och lov.





.

Av Lars Nilsson 14 okt 2008 16:29