Katie Melua - "Nästa år ska jag ta en paus"

Foto: Göran Granlund, www.granlundpictures.se, Sourze

Katie Melua har hunnit fylla 24. Den brittisk-georgiska sångerskan är nu aktuell med sitt tredje album Pictures och spelar i Lisebergshallen, Göteborg ikväll 9/10. Sedan drar hon vidare mot Lettland för att sen fortsätta till Litauen.

- Du har turnerat oavbrutet sen januari. Behöver du inte semester?

- Nästa år ska jag faktiskt vila ett tag, ta en paus från turnerandet. Men jag har tagit semester under den här tiden också, jag är hemma i London ungefär var tredje vecka. Och så har jag varit hemma i Georgien också.

- Är det svårt att vara musikaliskt kreativ när du turnerar?

- Nej, det tycker jag inte. Men det är ju klart bäst för kreativiteten om man kan ta det lugnt och skriva på ett och samma ställe. Jag har precis köpt ett nytt piano som står hemma i London, där sitter jag allra helst och skriver.

- Jag intervjuade dig för två år sedan ungefär. Då frågade jag dig om du var en ville placera dig i genren jazz och du sa "nej, jag behöver några år av cigaretter och whiskey först, sen kanske jag kan kalla mig själv en äkta jazzsångerska." Nu då?

- Skratt Nej, jag skulle fortfarande inte kalla det jag gör jazz. Om jag måste placera mig själv i ett fack, som journalister ofta ber om, så skulle jag hellre säga blues. Det är i alla fall i den riktningen jag vill gå. Folkblues, skulle jag nog säga.

- Är du fortfarande kvar på skivbolaget Dramatico?

- Fortfarande kvar på Dramatico. Jag trivs otroligt bra. Jag jobbar fortfarande med Mike Batt som upptäckte mig. Jag trivs så bra på ett litet bolag. Det ger en helt annan möjlighet när det kommer till att verkligen vara delaktig i allt jobb, jag menar, vi är åtta-nio personer. På ett stort bolag tror jag det blir svårt att få samma närhet arbetsmässigt.

Katie är sångerska och låtskrivare. Under vårt kvartslånga samtal gör hon klart att hon vill utvecklas i sitt eget skrivande, men hennes diskografi vittnar likväl om en tydlig passion för covers:

- Absolut. Jag älskar att göra nya versioner av fantastiska låtar. Det lär dig att se saker ur ett annorlunda perspektiv.

- Min favorit är din take på The Cures "Just Like Heaven". Har du några covers med på nya albumet “Pictures" också?

- Ja, jag har en Leonard Cohen-cover med, "In my secret life". Underbar låt. Den handlar om konflikten mellan vilka vi bestämmer oss för att vara och vilka vi faktiskt är. Jag kunde inte göra Hallelujah, liksom, alla har ju gjort den. Som tur är har Cohen gjort många andra bra låtar.

- Du skriver många kärlekssånger, är det ett medvetet val?

- Nej, det är det inte. Jag har aldrig satt som mål att bara skriva kärlekssånger. Jag skriver det jag känner. Mike Batt, som också skriver låtar till mig, är faktiskt den som är ansvarig för de flesta kärlekssångerna. Så jag skyller på honom skratt.

- Så vad tror du, måste man må skit för att skriva fantastiska kärlekssånger?

- Nej, men det hjälper skratt. Jo, jag skulle nog faktiskt säga att du måste må dåligt för att skriva sorgliga kärlekslåtar. Fast det behöver inte alltid vara jag som mår kasst. Nu, till exempel, har jag en väninna som är inne i den värsta perioden av sitt liv vad gäller kärleksliv. Då fungerar det som min inspiration. Det berör mig emotionellt och så skriver jag om det.

- Och din väninna får royalties då, naturligtvis?

- Skratt Well, inte riktigt. Hon är en underbar person, väldigt trevlig.. Men nej.

- Världens bästa kärlekslåt, alla kategorier?

- "Hearts and Bones" av Paul Simon. Helt otrolig. En väldigt realistisk låt. Den handlar om ett par som gifter sig. Han berättar verkligen en historia i den texten.

- Och vad får publiken höra för historier ikväll?

- Vi kommer köra låtar från alla tre album. Det är viktigt för mig att det blir en personlig upplevelse för alla, att det känns intimt. Mycket akustiskt. Bandet jag har med mig är helt otroligt också, värt för folk att köpa biljetter även om inte jag skulle vara där skratt.

Av Cim Efraimsson 09 okt 2008 15:25