Hjärnhalvornas kamp

Jag förtjänade det. Jag var lat, jag var dekadent och nu fick jag betala priset.

Jag hade sovit dåligt och stigit upp tidigt med sprängande huvudvärk och stel nacke. Jag hade skadad fot från ett tidigare tillfälle, trots det linkade jag runt i stan efter jobbet och gjorde lite ärenden. Den senaste veckan har varit hektisk med intervjuer, seminarier och en hel förmiddag hos en beteendevetare som synade mig i alla sömmar som fanns. Jag var helt enkelt trött. När jag kom hem knäppte jag på TV:n och plumsade ograciöst ner i soffan.

Det var då jag upptäckte det, misstaget som sedan skulle starta en kedjereaktion som fick fullkomligt orimliga proportioner. Tre fjärrkontroller låg på bordet på armlängds avstånd men den fjärrkontrollen jag behövde för att byta kanal med låg på andra sidan rummet. Jag sneglade på den fula och korkat placerade pallen på vilken den så åtråvärda och korkade fjärrkontrollen låg.

Nu började den mentala striden, de viktiga tankarna att övertala kroppen att resa sig upp från soffan, gå de tre stegen och hämta fjärrkontrollen. Medan jag låg där påpekade min ena hjärnhalva förnumstigt att det egentligen var Discovery Channel som jag ville se på, medan den andra grälsjukt påstod att jag var för trött för någon som helst stimulans som krävde ett sammanlagt IQ av 25 och därmed beordrade min trötta lekamen att stanna kvar i soffan.
Under tiden mina hjärnhalvor grälar sneglar mina ögon mot teven likt två malar mot ljuset i en elektrisk flugfångare:

- Ingela gör det inte, titta inte, det kommer fördärva dig!, säger hjärnhalvan som förespråkar Discovery Channel.
- Slappna av lite, det har du förtjänat!, säger den andra med en allt mer pockande röst.

Så nu låg jag där med en fot på golvet och resten av kroppen i ett lealöst virrvarr i soffan med huvudet vänt mot teven, i väntan på beslutet min hjärna snart skulle fatta. Teverutan fylldes av en stint stirrande och vilt viftande amerikan utrustad med en megafon.

Vid det här laget började jag bli lite grinig på mina grälande hjärnhalvor, jag tycker inte jag ställer för höga krav då jag anser att ett gräl sådär hjärnhalvor emellan inte borde ta mer än högst ett par minuter under rådande omständigheter, men som det nu var låg jag fortfarande inaktiv i soffan i väntan på deras beslut.

Den hysteriske och högljudde mannen försvann för några minuter och byttes mot en hårt sminkad kvinna som med stora blöta koögon och darrande underläpp "visk-talade" om hur viktigt just den här flickans rum var att inreda för henne personligen ty det lilla livet hade trots sina unga år gått igenom allt för mycket, mer än vad en människa ska behöva gå igenom i hel sitt liv faktiskt. Nu dök ytterligare en man upp i rutan som med darrande stämma talade varmt om hur viktigt det var för honom att - han torkade sig i ögonen - göra den här handikappade flickans rum.

Vid det här laget har mina hjärnhalvor slutat gräla och vänt all sin koncentration till TV:n. Jag kände mig oförklarligt irriterad och fnyste föraktfullt åt det amerikanska programmet med sina hårt sminkade kvinnor och män som med tårar i ögonen berättade om en familjs hemska öde och vilken fantastisk kvinna som tog hand om alla de handikappade barnen. Minsann skulle de bygga ett helt nytt hus åt dem. Typiskt amerikanskt tillrättalagt, politiskt korrekt och sötsliskigt. Men tack vare mina hjärnhalvors totala oförmåga att samarbeta ligger jag emellertid kvar och ser hur de bygger, inreder, shoppar och pysslar. När familjen kommer tillbaka står en stor buss och döljer huset, tillsammans med den hysteriska megafonmannen och den än mer hysteriska stora folkmassan som samlats runt omkring ropar de "Move That Bus!"

Nu börjar mina hjärnhalvor gräla igen, klart att de hårt sminkade männen och kvinnorna gör något bra, men ändå så fruktansvärt kitschigt och vidrigt svulstigt och på något vis smaklöst men ändå... fint. Jag äcklas av mina hjärnhalvors slutsats.

De handikappade barnen haltar, leds och rullas in i huset.
Stora leenden, glädjetårar och glädjeskrik når mig där jag helt oskyddad, rent av försvarslös, ligger i soffan. TV:n fortsätter helt skoningslöst och visar barnen när de upptäcker sina alldeles egna rum med sina alldeles egna intressen, alldeles egna färger och sängar, allt anpassat efter deras egna specifika behov.

Nu händer det ofattbara, mina ögonlock börjar plötsligt fladdra likt vingarna på en kolibri, till slut blir ytspänningen för stor och den blöta hinna som täcker mina ögon brister och två stora salta droppar når min nästipp och dimper likt två komockor ner på golvet.

Jag hatar det här programmet, det är en styggelse. Jag vet inte vad det heter, men jag hatar det.

Av Ingela Norlander 09 okt 2008 09:28