Katten Oscars längtan

Den en gång så lilla svarta kattungen Oscar med tofsar på öronen och med en intensivt forskande blick hade nu blivit en stor katt där tofsarna hade fallit av och blicken hade blivit sorgsen.
Den hade i så långa tider försökt att bli accepterad att den nu insåg att den hade glömt sig själv.

Som ickeönskad i en stor värld hade den vandrat över åkrarna, gömmande sig från räven som ständigt låg och lurpassade. Gladan högt där ovanför hade varit ett ständigt hot tills katten blivit lite större och sinnena mer alerta. Den hade vandrat för att få kärlek men i varje hus den kommit till hade den aldrig riktigt blivit erkänd då den hade en förmåga att bitas. Det var inte arga bett, utan bett av kärlek, men människorna förstod inte detta utan slängde ut den när den inte kunde sluta med sin dåliga ovana.

En kväll när den satt i den nyplöjda åkern insåg katten att den kunde förvandla sig till nästan vad som helst. Den hade blivit en kameleont som tog en snabb blick över terrängen och transformerade sig till det miljön krävde och behövde av den. I och med detta blev tiderna bättre för den lilla katten, men inte riktigt bra. Den fick stanna längre hos sina nya vänner människorna, men av någon anledning kunde den inte sluta med sin ovana och förr eller senare lyste den igenom, och med sorg istället för nyfikenhet i ögonen, hamnade den på fel sida om dörren. Ute i kylan satt den både när sommarhimlen lyste i rosa och när stjärnhimlen var hotfullt mörk.

Efter som åren gick hade den hunnit förvandlat sig till prinsessa, farsot, hund, blomma och nu senast till ett litet marsvin. Utanför den återigen stängda dörren försökte den återfå sin ursprungliga skepnad men insåg att den hade glömt vem den egentligen var. Den hade förlorat sina mål, sina önskningar och sitt jag och satt i en oformlig massa. Hur hade det kunnat bli så här, undrade den medan massan kände tjälen som i bitande frenesi försökte nå upp i den och kyla ner allt inom. Den la sig till ro där utanför med stuprännans droppande innan det blev till is som enda följeslagare.

All energi den hade lagt på att hitta sätt att bli älskad på hade bara tömt den på allt gott, och flykten från det egna jaget hade fått den att gömma det som var av godo.
Om kärlek handlade om villkor vad hade den då för syfte?
Om viljan var så stark att den hade förlorat sig själv i önskan om bekräftelse hur kunde då kärleken bli något positivt?
Om stegen från det förgångna ändå alltid skulle hinna ikapp vad var då syftet med förvandlingarna?

Den låg där till vinterns sista sång och insåg att jaget var viktigare än den ständiga bekräftelsen från andra. Den såg också att alla små kattungar känner sig missförstådda så hans lilla ovana kunde äntligen förändras och accepteras av honom som en vana, ett kännetecken för den som gav sig tid att lära känna och se att det handlade om kärlek.
Paniken inom pös sakta ur honom och gjorde rum för något större, det som en gång skulle få honom att bli älskad för den han var och inte oälskad för det han aldrig fick, även om han förlorat sin ungdomligt självklara utstrålning.

Av Birgitta Stiefler 01 okt 2008 13:34