Ungdomars rädsla och oro

Angus Lidell tar upp mycket viktiga saker i sin senaste artikel, och det är av största vikt att vi tar dessa signaler från våra ungdomar på allvar. Jag skulle vilja tillföra vissa saker som jag själv har gått och funderat över.

Förra veckan blev min son utsatt för ett rån utanför en mataffär här i Lund. Det var tio år äldre killar som ville visitera honom eftersom de tyckte han hade snattat inne i affären. De var inte anställda av affären och hade inget som tydde på att de var väktare. När han sa att de inte fick visitera honom eftersom han inte hade tagit något gav de honom en smäll med knytnäven i ansiktet så han segnade ihop. Åter igen bad de att få visitera honom och då var sonen rädd och sa ja. De tog hans pengar och sprang sedan iväg från platsen. Allt gick väldigt fort och han var rätt så omtumlad när han kom hem till mormor där han skulle sova.

Jag kom hem dagen efter från Norge och sonen berättade vad som hade hänt. Jag sa direkt att jag ville att vi skulle polisanmäla händelsen. Han ville inte på grund av rädsla för eventuella reprisarier, men efter lite diskussioner gick han med på att göra det.

Han säger nu att han blivit än mer mörkrädd än han varit förr och tycker det är obehagligt att röra sig ute när det är mörkt. Nu har vi, tror jag, en bra kommunikation, men det finns säkert många ungdomar som inte sagt något till sina föräldrar om en sådan händelse. Det i sin tur betyder att de gömmer obehagliga händelser inom sig och kan utveckla rädslor och i förlängningen ångest.

Under samma helg fick jag höra om en kille i 15-års åldern som blev förnedrad och misshandlad av några som var några år äldre. Hans föräldrar gjorde ingen polisanmälan utan åtgärden de gjorde var att gå och prata med killarna som redan sedan tidigare har haft problem med rättvisan. När vi pratade om det här hemma frågade jag sonen vad han hade tyckt om jag inte hade gjort en anmälan om han hade varit killen som legat fruktansvärt full och blivit bunden och förnedrad. Han sa att han hade blivit väldigt arg, och det får jag säga att jag blev glad över att höra.

Hur ska våra ungdomar kunna känna sig någorlunda trygga bland vuxna om inte ens de vuxna tar en sådan situation på allvar. Det finns förklaringar på ett sådant beteende men absolut ingen ursäkt. Om inte de som står oss närmast och ska vara där för oss i hotfulla situationer bagatelliserar en sådan händelse hur ska vi då utvecklas till stabila, harmoniska och trygga vuxna?

Jag kan förstå att ungdomar känner oro och rädsla när hot och handgripligheter florerar som de gör i samhället och där respekt baserad på rädsla är viktigare än empati och förståelse.

Vi behöver en öppen dialog med våra ungdomar och en kraft att ta tag i krisbearbetning när de dyker upp. Jag kan kanske inte hjälpa min son med den rädslan han fått men genom att prata om den och genom att försöka ringa in den kanske han kan lämna den bakom sig, men det sker inte utan engagemang. Jag är kanske inte heller den rätta att ha dessa dialoger med honom då jag bara är en lekman, men jag kan, när han känner sig mogen, hitta någon som kan hjälpa honom.

Våra ungdomar, som är det viktigaste för oss har en förmåga precis som vi hade i samma ålder att tro att vi är vuxna och kan hantera allt, men de är bara på väg mot vuxenlivet och behöver oss mer än vad vi kan ana i en värld som är stor, och som ibland även är för stor för oss.

Av Birgitta Stiefler 29 sep 2008 14:08