De äldres livskvalitet 2

I och med att ÄDEL-reformen slog igenom på åttiotalet så betydde det att all äldrevård lades på kommunerna. Då försvann långvården och ålderdomshemmen blev den plats dit de äldre kom när de inte längre kunde bo hemma. Man utökade hemtjänsten för nu skulle de äldre bo hemma så länge det bara gick för att på så sätt spara pengar.

När jag började läsa till sjuksköterska för tio år sedan fick vi lära oss att de äldre, äldre 80 skulle öka med fjorton procent de nästföljande femtio åren. Det är en mycket hög siffra, och med tanke på hur oattraktivt den sektorn av vården är så insåg jag redan då att min egen ålderdom nog inte skulle bli så harmonisk. Jag skyndade mig att skaffa ett barn till så att jag kunde bo varannan vecka hos dem, och även om jag skämtade så kände jag en oro för vem som skulle ta hand om alla de äldre som kommer att bo i samhället vid min egen ålderdom.

I väldigt många kommuner är det så idag att man måste ha fulla insatser för att få en möjlighet att ställa sig i kö på ett äldreboende. Med fulla insatser pratar vi om fem besök per dag. Det låter kanske inte så mycket men det är en hel del. Det är hjälp med morgon, middag och kvällsbestyr samt två extra besök, och vid de senare besöken handlar det mestadels om enbart tillsyn.

När det gäller de yngre svårt sjuka de som är under 65 år gamla så kan kommunen tillhandahålla personliga assistenter, men de är ofta inte särskilt välutbildade eftersom lönen är väldigt dålig. Det finns ingen status i att vara någons högra hand, men jag ska villigt säga att jag beundrar de människor som ställer upp på sina medmänniskor på ett så intensivt sätt.

Jag har varit hemma hos så många människor som lever i en social misär eftersom de inte har möjlighet att komma ut och på grund av att deras anhöriga bor långt borta och deras vänner sakta droppar av. De flyttade kanske in i sina lägenheter för fyrtio år sedan, den som ligger på fjärde våningen utan hiss i en period av livet då benen var lätta och andningen utan tillstymmelse till problemområde. Nu har trapporna blivit svåra att ta sig upp och ner i, och då väljer många äldre att inte vara till besvär och stannar på sina få kvadratmetrar ibland i flera år.

Det handlar också om paret jag träffade förra året som bodde på en avstyckad gård mitt i en åker. De var 93 och 96 år gamla och det var en fröjd att komma hem till dem för en sådan harmoni och kärlek som fanns i deras hus har jag sällan varit med om. De sa mer än en gång att de så gärna ville flytta in till samhällets äldreboende men att kommunen ansåg dem vara för pigga. Nog för att de klarade sig men de var hänvisade helt och hållet åt varandra och den dagen en av dem blev sjuk fanns det ingen framförhållning för den som blev kvar.

Jag blir mörkrädd när jag tänker på att de äldre inte har någon talan om vart de ska bo. De flesta har koll på sina behov och om det är så att man önskar mer sociala kontakter och den trygghet som ett boende med personal dygnet runt ger så har man idag ingen möjlighet att påverka det.
Det är långa köer till boenden och när man ser hur lite som byggs så undrar jag hur det kommer att se ut om låt säga tio år. Däremot vet jag att hemtjänsten går på knäna. Deras tid hos vårdtagarna har minimerats och den sociala och mentala närvaron som deras besök ger, ger inget utrymme för trygghet när de måste rusa vidare för att deras sex minuter är till ända.

Många äldre känner en tacksamhet över att kunna bo hemma och jag tycker det är underbart, men vad jag motsätter mig är att det faktum att det inte finns någon valmöjlighet. Det finns heller inga alternativ eftersom vi pratar om äldreboende kontra hemmiljö. Visst finns korttidsboende där man kan vila upp sig efter en längre sjukhusvistelse, men dessa ställena är framförallt till för anhöriga som behöver avlastning så de ska orka ta hand om sin sjuka äkta hälft.

Utan kärleksfulla anhöriga som bryr sig om den äldre generationen hade sjukvården gått än mer på knä än den gör idag. Mörkertalet för de som är i behov av hjälp är säkerligen stort, och då pratar jag inte bara om den medicinska kompetensens behov utan också om den psykosociala.

Den stora Ensamheten bakom nerrullade persienner är överhängande.

Av Birgitta Stiefler 17 sep 2008 22:30