35 000 SMS-lån blir statens ansvar

Förr var annorlunda mot nu. Förr möttes konsument och handlare i butik, på plats, skakade hand och betalning var kontant mot vara. Handlaren ville ha det så, han fick betalt. Köparen ville ha det så, ett undertecknat kvitto visade att varan var hans. Så upprätthölls en förtroendefull maktbalans. Krediter lämnades inte hit och dit. Krediter var något som förbehölls människor man litade på eller man visste absolut behövde krediten. Vi ska inte glömma att många lokala handlare genom tiderna har sett till att mindre bemedlade haft tillgång till det mest nödvändiga. Det var förr det.

Men även förr såldes dyrare sällanköpsvaror. Ibland t.o.m. på avbetalning. Om en avbetalning mot all förmodan inte sköttes av köparen, hämtade handlare helt enkelt tillbaka varan. En misslyckad avbetalning innebar att handlaren våndades och svor, köparen skämdes, båda slickade sina sår och gick vidare.

Men det var förr. Så är det inte idag. Idag möts konsument och handlare ofta "över en kredit".Krediter marknadsförs intensivt. Det sker genom brevlådan, ute i butik, via internet, media m.m. m.m. "Köp nu. Betala senare" är en medveten handlarstyrd marknadsföring som naturligtvis har påverkat och förändrat konsumenternas köpmönster. Detta till skillnad mot förr, då regeln var "Spara först. Köp Sedan. Och köp kontant." Men det var förr, på den tiden både köpare och säljare var restriktiva med krediter och avbetalningar.

Varför har då kontanthantering blivit "omodern"? Jag tror att en anledning är att handlarna vill ha det så. Kontanter är ett vågspel. Hantera kontanter är kostsamt och riskfyllt. Att ha mängder av kontanter i butik utsätter personal för fara. Nästa steg är kredithantering. Krediter är en lukrativ marknad. Relativt säker och möjliggör fler köpare. Och handlaren vill sälja. Internethandeln har pressat priser och ibland tjänar handlaren mer på krediten än på varan. Köpmännen har en vinst i att marknadsföra krediter.

Ibland får jag uppfattningen att människor tror att den skenande kreditekonomin beror på att människor "tar" ett lån. Tror man att det bara är att skuldsätta sig? Att "skaffa" sig en kredit? Det är förstås fullkomligt fel. Vem som helst kan ansöka om en kredit, men krediten är inte disponibel med mindre än att borgenären beviljat ansökan. Ingen beviljad kreditansökan, ingen kredit. Borgenären har av olika anledningar olika krav för att bevilja eller avslå en kreditansökan. En del borgenärer har höga krav, andra inte lika höga.

Vilka får då sin kreditansökan beviljad? Ja naturligtvis är det inga problem för den som har goda inkomster. Kruxet där är att personer med goda inkomster sällan behöver nyttja krediter...

Statistik från KFMs skuldsaneringsprocess:
Nästan var 4:e person 24 som fick skuldsanering under 2007 har noll kronor i skuldsaneringsbeslut. Det betyder att gäldenären inte har något betalningsutrymme över huvudtaget utan redan lever på existensminimum.

Ytterligare nästan varannan 44 ska betala 0,01 - 20 av sin skuld. Det blir totalt nästan 7 av 10 som lever på eller nära existensminimum. Det rör sig alltså om ekonomiskt mycket svaga grupper med små eller inga marginaler. Med dessa siffror kan vi anta att borgenären antingen har bedrivit en oseriös kreditgivning och lånat ut pengar till personer som inte borde fått låna, eller så har det gjorts en korrekt kreditbedömning utifrån då kända förutsättningar och sedan har något förändrats i gäldenärens inkomster.

Gäldenären erbjuds ytterst få möjligheter till ekonomisk rehabilitering. Förutom skuldsanering, ingen alls. För borgenären ser det annorlunda ut. Baserad på kreditgivning från "förr" reglerar Utsökningsbalken "hur" men inte "vad" staten ska drivas in åt privata kreditgivare. Frånvaron av krav på borgenären skapar noll och inga förutsättningar för gäldenären att få ordning på ekonomin utan skuldsanering. Den som ansökt om kredit står ensam mot borgenären, borgenären har den statliga myndigheten KFM vid sin sida, och mot staten står sig individen slätt.

Jag anser inte att staten ska bära ansvaret för oseriös kreditgivning. Det är väl ungefär vad dom gör idag. Kostnaden på 30 - 50 miljarder/år betalas av skattebetalare. Nej jag vill att staten ska "blanda sig ur" eländet "oseriös kreditgivning". Staten ska ägna sig åt att driva in statliga skulder. Marknadsplatsen mellan köpare och handlare ska själva hitta möjlighet att ordna uppkommna problem. Med mindre statlig uppbackning av privata borgenärer tror jag kredit- och lånecirkusen självsanerar sig. Andra länders företag klarar sig alldeles utmärkt utan statlig inblandning. Jag tror att svenska företag skulle klara sig lika utmärkt även om svenska staten drog sig tillbaka och lämnade åt parterna själva att komma överens.

Av Ulrika Ring 07 sep 2008 23:11