Månader av stunder

"Nostalgin kom och tog min hand.
Den har snuddat min handled någon dag,
men idag kramade den med all sin kraft
min hud och blodet stasades i mina vener."

Kanske var det allt, eller bara min egen önskan i en tid då jag kände saknad över sympati och eufori, men ändå återkommer minnen som handlar om oskuldsfull, ren själslig kontakt.
Jag har inget foto och inga brev, utan allt finns bara inom mig som fragment av stunder i total glädje och i stunder av hopplös hjälplöshet.
Jag vet inte om det är det som kallas kärlek men jag vet att smärtan både gav mig kickar av endorfiner och adrenalin.
Jag har tänt två ljus i fönstret och Lisa Nilsson, min ständiga följeslagare i nostalgins land, vaggar min hopkrupna kropp här på pinnstolen med sin musik, och min röst försöker finna hennes. Katten blänger lite sömndrucket på mig och marsvinen höjer sina klagovisor så ensamheten släpper sitt grepp om mig.
På den tiden fanns sårbarheten ännu inom räckhåll och jag vågade hänge mig åt min egen önskan. Du var min egen D’Artagnan och jag blev din åkersork för en kort stund.
Vårt motto var närvaron i just denna minut för vi visste båda att minuten inte skulle bli till år. Det var Ale stenar en tidig vårdag med drömska blickar ut över det stora blå och med dina ord svävande över den gamla gravplatsen: "Denna stunden kommer jag aldrig att glömma". Det var stunder med mycket skratt och till slut avskedets frustrerade krampaktighet.
Jag har inga tårar som vill leta sig fram ur ögonvrån denna kväll utan min mun har ett stort leende över glädjen att få ha varit med om en kort stund av sådan innerlighet.

"Nostalgin släpper sitt grepp om mitt hjärta
när månen i fjärran sakta stiger över horisonten
i hela sin majestätiska fullkomlighet
och jag tar min sista ton med Lisa."

Av Birgitta Stiefler 21 aug 2008 06:37