Mitt liv på Kyrkogården

Jag växte upp i ett rött skolhus, där föräldrarna hade tjänstebostad. Det var ett stort och rymligt hus med många spännande utrymmen, dit inte ens föräldrarna hittade. Så hade vi ett stort uthus som rymde flera vedbodar, kolbod, fyra dass och ett stall. I min barndom såg jag aldrig en häst där, så det var mest en lekstuga för mig och storebror. Där var rymligt, där kunde man klättra och klänga och hålla till i regnväder. Skoltomten var stor och inrymde olika spännande delar. Friheten var stor från femårsåldern. Detta var barnets perspektiv.

Närmaste granne var Kyrkogården med sin vita kyrka. Den låg på byns högsta punkt och syntes på långt håll som från Mösseberg. Skolhuset låg lite nedanför liksom i dess skugga.

Kanske var den gamla kyrkokullen från 1100- talet lite högre. Är man uppväxt vid två sådana kyrkoplatser så känner man ingen större högtidlighet. Jag gick ständigt som barn på kyrkogården och lärde mig läsa på gravstenarna. På den gamla kullen hade de små stenarna lagt sig och de hade ingen synlig text. Där var det tillåtet att åka skidor och kälke, de väldigt snörika vintrarna då jag var barn, krigsvintrarna. Små barn fick träna från 2 m höjd medan de stora gossarna satsade från ca 10 meter. Höstregnen skapade 2-3 dammar där vi kunde åka skridskor m-m.

Jag hörde ofta de gamla tala om spöken och gastar som antogs finnas på de två kyrkplatserna, med en gård emellan. Men jag varken såg eller hörde av några sådana, så jag kunde gå där i nästan fullt mörker utan oro för min egen själ. I min familjs ritualer ingick att hämta några liter mjölk i en granngård varje kväll, även de mörkaste och blåsigaste. Nog hörde jag ibland tjut runt knutarna men det var nog inga gastar ändå. Så ofta gick jag rakt över kyrkogården trots att jag bara vann några meter på det.

Kanske en gång i månaden var det begravningar och pappa som var lärare och kantor skulle mycket bestyra. De sörjande sa inte många ord, men de hade nog bett pappa säga något han som hade "talets gåva". Jag fick sitta på stenmuren, sedan jag väl lärt mig att sitta still och hålla tyst. Så jag såg nog rätt många begravningar och började nynna med i de vanligaste psalmerna, som sjöngs både i kyrkan och utanför vid graven. När man bar ut kistan ur kyrkan gick två svartklädda män med långa svarta stavar längst fram. De gick på ett så konstigt sätt så dem var jag lite rädd för. Men jag minns inte om dessa män alltid var med.

Min första upplevelse av klassamhället var förstås att se storleken på gravstenarna och texten på desamma. Vissa män kunde stå där med fina långa namn och titlar som nämndeman och jägmästare. Deras fruar stod nog bara med förnamn, som ett slags bihang till mannen. Det fanns nog några barngravar också, små kullar utan stenar. Uteblivna stenar kan också berätta om dödliga barnsjukdomar.

Jag växte upp i en fattig socken med mest små gårdar. Där fanns nog ingen rik person men man kunde se att en del hade rätt nya stora ladugårdar. Men de hade inte kostat mycket, då timret var billigt i den egna skogen och på allmänningen. Som grabb kunde jag också se att en del bondfamiljer hade betydligt bättre boningshus än andra. Rätt tidigt räknade jag ut att de med många kor hade det bäst. Det var de som först kunde köpa en liten traktor också, Fergusons "Grålle".

Jag satt rätt mycket på kyrktrapporna och filosoferade. Den som var utanför sakristian vette mot de blånande bergen Mösseberg och Ålleberg. Varför var alla berg i Västergötland platta och alla berg i norr spetsiga? Jag blev rätt drömsk då jag svagt såg segelflygplanen där borta under de gula cirrusmolnen. Ibland kom reaplan dånande från Såtenäs Flottilj. De skulle rädda Sverige vid nästa krig.

Om jag i stället satt på stora trappan vid Vapenhuset såg jag mot storskogen Gryten och jag visste att bortom den fanns den väldiga Västgötaslätten. Gick man upp i ett kyrktorn där kunde man se sju andra kyrktorn sa pappa. Var är vapnen frågade jag min fader? Han titta förundrat på mig och kom sedan på varför jag frågat! Jo vi hade en slags kung som hette Birger Jarl, som förbjöd folk att ta med sig vapen in i kyrkan, det var länge sedan. De fick lämna sina vapen i det första rummet här som kom att kallas Vapenhuset. Folk som var på väg till kyrkan från olika byar fick inte döda varandra sa läraren. Det kallades Kyrkofrid! Varför skulle de döda varandra, sa ett oskyldigt barn?

Som vuxen har jag gått runt på kanske 100 kyrkogårdar i fattiga och rikta trakter. I rika bygder har det varit lätt att avläsa de dramatiska klasskillnaderna medan i det fattiga Norrland var nästan alla mer jämlika inför döden. Jag har snavat på benknotor på ödekyrkogårdar. Förmodligen var det ben efter slarvigt begravda baren efter en farsot. Som ofta drog fram under århundradena. Kolerakyrkogårdarna från 1800-talet är ett sorgligt kapitel för sig.

Jag har nog gått en del mil på dessa helgade platser som numera ofta är mycket välskötta. Kyrkopersonal och anhöriga gör i de flesta fall sitt yttersta. Det skulle inte förvåna mig om Sverige har Europas mest välansade begravningsplatser. Kyrkorådet får ibland ingripa med ett brev till något försumligt dödsbo. Men resultatet ser bra ut.

En begravningsplats är naturligtvis en ypperlig plats att inte bara sörja de gamle, utan även i största allmänhet fundera över livets villkor och det slut som väntar oss alla. Nästan alla människor får vederkvickelse i dessa parkliknande minnesplatser. Ingen går där och fruktar spöken och onda andar.

Inför det oundvikliga blir vi alla så lika!

Av Jan Brunnegård 17 aug 2008 00:28