Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Tjugofem år är en lång tid

Jag behöver inte titta mig i spegeln för att känna att det har gått många år sedan vi senast sågs, för jag kan bara blicka bakåt och mina fingrar tar snabbt slut när jag räknar baklänges till ungdomens årtionde. Eller så kan jag titta på mina barn som växer mig över huvudet och med glimten i ögat tittar ner på mig och säger "Jasså, DÄR är du, lilla mamma.

Jag hade hört din röst i telefonen några dagar tidigare och i vimlet av en djup basröst blandat med månader och dagar hörde jag svagt något jag kände igen. Det blev till ett leende och alla minnen från långt gångna tider öppnade sig.
Jag kom ihåg tårar, skratt, filmeftermiddagar i din källare, en resa till medelhavet och jag som publik på några av dina matcher runt om i Skåne. Du var min första stora kärlek och jag var din, i en tid då vi provade det mesta för första gången ihop.

Ändå slår jag en glimt i spegeln på väg till bilen och ser de markerade linjerna vid ögonen, skrattstrecken vid munnen och det ännu blonda håret som har samma längd som då. Vi ska ses, för skoj skull, och jag undrar om jag kommer att känna igen dig, och om kärleken jag sörjde länge ska titta fram i historiska gömslen.

Många år har passerat och på den tiden cyklade vi för att ta oss fram. Nu möts våra bilar nos mot nos och vi tar en titt på varandra genom vindrutorna, som om vi kanske har en chans att smita om det blir en för stor påminnelse om åren som gått.
Som de flesta har du fått dig en liten mage och ett mer runt ansikte, men visst känner jag igen dig. Jag har samma storlek som då och jag känner mig som en liten åkersork bredvid dig. Alla dessa tankar och minnen som kör i racerfart genom huvudet när fjärilarna börjar vakna till liv.
Det är som att landa, vid första mötet, och efter år av händelser och turbulens är det skönt att vara tillbaka i en oförstörd känsla, även om mitt liv var allt annat än harmoniskt på den tiden.

Du säger att du kommer ihåg mig som en glad och sprallig tjej och det verkar jag vara fortfarande. Det gläder mig att jag uppfattades så i en tid då rotlösheten var total och jag inte hade någon vuxen att falla tillbaka på. På den tiden höll jag som 16-åring på att lära mig att ta hand om mig själv och i den röran var det skönt att få vara en del av ditt liv där stabilitet och trygghet härjade.

Du trivs bland alla barnen och det brådmogna vetet som angränsande granne där i min trädgård. Kaffet blandar sig med doftande sommarblommor och vi trevar bland situationer och livet så som det är nu.
Jag ber att du inte sätter likhetstecken mellan den unga tjej jag var då och nuet, för jag är en annan person idag. Min ångest över ensamheten är borta och jag sägs vara en stark kvinna. Det är egentligen inte min sak att uttala mig om det, men jag vet att jag funnit glädje i det livet ger nu, på trots och på grund av sår jag inte har en förmåga att läka fullt ut. Livet framåt är ljust även om jag också längtar efter någon att luta mig emot, någon som är min bästa vän och den bästa älskaren jag kan tänka mig.

Tjugofem år.
Det är många sekunder och minuter och även om fjärilarna finns där så är det som om luften under vingarna sakta andas i en annan takt och flaxandet blir krampaktigt.
Du har förändrats, eller så har du inte det, jag vet inte hur jag ska tolka dina försök att analysera och kategorisera mig. Komplex säger du om mig. Jo, suckar jag något himlande med de blå ögonen och hör repriser eka mellan öronen.
Är det viktigt att vara lätt att förstå sig på? Det gör förutsägbarheten enkel och gör att man kan slappna av på ett annat sätt än om någon undrar över tankar, mål, glädjeämnen och sorger.

Vi har träffats några gånger nu, men jag undrar om inte åren har gett oss så olika erfarenheter av livet att det är svårt att fläta ihop nuet med dåtiden. I vilket fall som helst har det blivit nya stunder att lagra inom och nya insikter. Jag ler och mina skrattrynkor pratar med mig när jag tackar för livet.