Byta familjelyckan mot att leva i kollektiv?

Hur hålla ihop familjen i vått och torrt? Vi kanske ska börja bo i kollektiv?

Som jag ser det, behöver vi den större familjens stöd mycket mer än vi har, inte den svåråtkomliga, dyra hjälpen från en okänd människa, familjepsykologen, för att dämpa den svenska ensamheten.

I dessa tider, då många människor i Sverige skiljer sig, för att slippa ta ansvar för sitt val av partner, kan ofta inte den magiska familjelyckan infinna sig. Vad innebär den?
Ja, den innebär väl förmodligen, att barnen har någon att identifiera sig med, en pappa eller en mamma. Det spelar i många fall ingen roll, om mamman eller pappan är perfekta, huvudsaken är att barnet kan säga:" det här är min pappa" eller "det här är min mamma!" i vilket ligger en trygghet för ett barn.

Jag betraktar mig själv, som en snäll människa, naturligtvis med vissa brister. Själv tycker jag inte att dessa brister är stora nog för att bli enorma problem i en relation, men - tydligen är det något som håller mig borta från relationen och äktenskapet.

Jag älskar mina barn. De har alla ett eget liv, bättre ställt än jag, trots mina skilsmässor. Men - det är jag som tagit stegen, att avbryta äktenskapen, av olika skäl. Ett av skälen är, att jag inte fått det stöd och den uppmuntran, som jag hade behövt, för att eventuellt fortsätta äktenskapen. Det stödet sökte jag i min familj, men jag anmodades att själv besluta, för det kan ingen annan göra, fick jag till svar. Där lärde jag mig, hur viktig den större familjen kunde ha varit i mitt beslut att skilja mig.

Ett annat skäl att inte hålla ihop en relation eller ett äktenskap kan vara våld eller oärlighet. Men trots dessa problem, håller vissa familjer ihop ändå. Orsakerna kan vara många och inte alltid med bra resultat.

Min strävan har alltid varit att leva ett sanningsenligt liv. d.v.s. på ett sätt så att det man gör och känner, stämmer överens med verkligheten. Känner man, att det inte gör det, etiskt eller moraliskt, är det ju svårt att uppnå ett bra resultat i en relation eller ett äktenskap.

Här i Sverige talas om ensamheten som ett fenomen. Även i andra länder, känner man till den svenska ensamheten. Det finns också de som frågar mig ibland "träffar du dina barn?". Dessa frågor och undringar, som jag ibland stöter på, har de en grund- och vilken i så fall?

Man hör ofta, att det är för lätt att skilja sig i Sverige. Det tror inte jag. Men många människor klarar inte som jag, att hålla ihop en familj utan stöd. Jag tror inte på att man kan lösa alla sina problem själv, utan där behövs just våra föräldrar, syskon och andra närstående, för att hålla ihop våra familjer och traditioner. Där kommer också aspekten in, att barnen kan fortsätta ha en pappa och en mamma, som är deras riktiga föräldrar, vilket de också kan med frånskilda föräldrar, i vissa fall, men - barnen måste alltid finna sig i en skilsmässa och de olika konsekvenser, som en skilsmässa för med sig.

För att vi själva som vuxna, ska få en chans att "hålla ihop i vått och torrt", tror jag att vårt sätt att se på livet måste förändras i Sverige.

Utvecklingen som säkert också beror på en bättre ekonomisk standard, där de vuxna kan klara sig ekonomiskt på egen hand, tror jag i längden inte är så lyckad för vår dröm om trygghet och kärlek i en relation.

Att klara sig själv är inte lätt. Faran är att många tar till ett hektiskt uteliv och festande, för att dämpa oron, ensamheten och känslan av att ha misslyckats i sin relation. Där far barnen illa.

För att hålla ihop i vått och torrt, känner jag mot alla odds, att vi måste grunda vår tillvaro inte bara i våra relationer och äktenskap, men först i den stora enhet som kallas familjen och som innebär fler än oss själva. Vår svenska ovilja att ta emot råd från andra än oss själva, inte minst när det gäller våra barn, måste minskas och vi måste inse, att vi behöver varandra för fortsatt vällevnad och trygghet i våra relationer. Vi behöver råden från dem, som erfarit livet längre än vi själva, den större familjens stöd.

När våra krafter tagit slut, när förälskelsen passerat och vi kan se varandra med andra ögon, kanske inte alltid så smickrande, behöver vi återvinna och återvinna kärleken igen. Vi behöver råd och samlade krafter från andra närstående, inte minst för våra barns skull och för att kärleken ska växa och bli till den trygghet, som vi egentligen alla vill ha och för att vi ska kunna hålla ihop i vått och torrt.

Eller - vi kanske ska börja bo i kollektiv?

Av Pia Isaksson 23 jul 2008 10:22