Dialektik eller retorik?

Alla nöjesläsare som inte uppskattar ord som dialektik, Platon, Hegel, stringens, universallitet eller evighet bör genast dra öronen åt sig och avlägsna sig från den här tegelstenen till artikel. En besserwisser till filosofi, juridik och retorikstudent har bestämt sig för att ta ut svängarna.

En fråga som jag alltid har ansett vara otroligt viktig börjar på nytt återfå sin aktualitet i och med medias konstanta urvattning vad gäller egentlig kritik av den varande ordningen och bristen på nya perspektiv inom den allmänna debatten. I den här artikeln vill jag försöka återföra de stora filosofernas uppfattningar om retorik och dialektik. Vad som menas med retorik är förmodligen allmänt känt. Förmågan att vad de än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga. Hur många som har en god uppfattning av begreppet dialektik innebär är mig dock något osäkert. Begreppet är också omdebatterat och det används säkerligen på de mest skilda sätt. Den form av dialektik som jag här kommer att tala om är den dialektik som började utvecklas hos Platon och Aristoteles för att finna sin fulländning hos Hegel. För att vara kortfattad kan dialektiken kallas det logiska och förutsättningslösa tänkandet varigenom tänkandet renas för att uppnå sin obefläckade skönhet och sin eviga klarhet.

Den här artikeln är ett tydligt exempel på varför dialektiken inte har en chans i dagens medialandskap. Vem anser sig ha tid att ta till sig en utläggning om begrepp som dialektik? Vem tror ens att det går att närma sig en tankemässig renhet? Vem anser att det egna tänkandet är så betydelsefullt att hon tar sig tid att rena det?

Ett offentligt rum som fylls av fragmentariska och totalt lösryckta åsikter och uppfattningar skapar inte en vilja hos allmänheten att försöka förstå grunden för åsikterna och uppfattningarna. Alla uttalanden bygger på outtalade förutsättningar om inte dessa logiska premisser uttalas vilket är nästintill omöjligt i dagens debatt och som snarare stjälper än hjälper den egna argumentationens slagkraft. Om premisserna redovisas ges mottagaren en möjlighet att djupanalysera premissernas giltighet. Det leder i sin tur att det inte går att dölja de egentliga anledningarna till åsikter och uppfattningar. Om Sverigedemokraterna skulle tvingas redogöra sina uppfattningar på djupet så skulle de bli tvingade att erkänna att de är rädda för invandrare och därför försöker bekämpa invandring. Om moderaterna skulle behöva försvara sin politik så skulle de få lov att falla tillbaka på att de har en människosyn som säger att människor inte kan ta vara på sin egen frihet och att de måste piskas för att falla in i leden. Socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle tvingas erkänna att de inte tror på människans frihet alls utan att de anser att de måste styra alla genom staten eftersom ingen kan ta vara på sig själv. En verklig frihet är således inte alls förespråkad av något av partierna. Samhället är snarare byggt på kontroll eftersom den styrande klassen föraktar och är rädd för den gråa massans anspråk på frihet och verkligt medbestämmande.

Hegel anser att alla stater är av nödvändighet människofientliga eftersom människan görs om till ett kugghjul i ett stort samhällsmaskineri och förlorar sin värdighet och sin frihet som suverän individ i kontakt med sin inre evighet. En statsbildning ligger heller inte i folkets intresse om inte stora yttre hot motiverar en förlust av självbestämmande till förmån för en styrande elit. Som det är nu målas stora yttre hot upp som skapas av en styrande elit för att motivera ett allt mer långtgående begränsande av den individuella friheten. Terroristdebatten i allmänhet och FRA-lagen i synnerhet är tecken på denna rörelse i tiden. Hade vi haft en dialektisk debatt som utgår ifrån de verkliga premisserna för åsikterna och handlingarna och inte de retoriskt uppbyggda kulisser som skapas i den offentliga debatten så skulle vi ha en helt annan verklighetsbeskrivning. Men det ligger självklart inte i någons intresse. Folket har vant sig vid att inte behöva bry sig om styret och de styrande har vant sig vid att inte behöva bry sig om folket. Alla trivs så. Det är bekvämt och det känns tryggt. Lite apati och Prozac så blir det hållbart också. Om vi inte försöker skåda bortom kulisserna vill säga.

Av David Böhlmark 17 jul 2008 09:32