Kosova, erkänt men ohjälpt

Den 17 februari förklarade sig Kosova självständigt och glädjescenerna i huvudstaden Prishtina visste inga gränser. Knappa fyra månader senare är glädjen betydligt mer uppdämd. De sociala och ekonomiska problemen kvarstår. Kosovaren har alltjämt en inkomst på 800 euro/året i snitt, c:a 10 gånger lägre än de bulgariska eller rumänska uppkomlingarna i EU; det är ett BNP per capita som faktiskt understiger Rwandas. 38 procent av befolkningen är alltjämt fattiga eller extremt fattiga enligt Världsbankens definition och lever på - eller under - 1.5 euro/dagen; man har minst barn i utbildning och högst barndödlighet i Europa. Arbetslösheten har rentav ökat med 5.7 procent och är idag högst i världen efter Etiopien; unga och kvinnor har 62 procents arbetslöshet och 90 procent av dem är långtidsarbetslösa. Det hela kunde ha börjat bättre, helt enkelt.

För att klara biffen behöver Kosova både donationer och investeringar i form av utländskt riskkapital. Men donationstrenden är i en tydlig nerförsbacke, sedan 2004 har den minskat årligen och 2007 års budget på lite drygt 1 md euro fick bygga helt på inhemska inkomster från tull, skatter, samt försäljning av tidigare samhällsägda d.v.s. socialistiska företag. Kosovas regering väljer förstås att se sin svaghet som en dygd och framställer detta som en enastående framgång. Donationer är ett annat ord för allmossa, säger man, och man vill hellre se investeringar från inhemsk och utländsk riskkapital i stället. Men ideliga elstopp, flagnande asfalt på motorvägar och försinkade projekt om vägbyggen talar tydligt om hur hårt landet ändå blir drabbat av donationstorkan.

Den inhemska riskkapitalet lyser med sin frånvaro. Under 2007 investerade inhemska entreprenörer 284 mil euro, dock mest i företag med lågt värdeökaning inom service- och restaurangnäringen. FN-styrets ekonomiorgan bedömer att dessa kan gå med vinst enbart tackvare skattesmitning. Som kuriosa: detsamma organ hävdar självt i sin kvartalsrapport att utvecklingen beror troligen på den kolonialekonomi som s.k. internationals och hjälporganisationer skapat i Kosova, där fokus ligger på snabba cash.

Värst är att det internationella riskkapitalet, som man desperat hoppas locka, för närvarande flyr Kosova som djävulen flyr korset. I 29 privatiserings- och bolagiseringsomgångar av gamla socialistiska företag har Kosova kunnnat casha in lite drygt 321 mil euro, varav de flesta albanska eller utlandsalbanska. Riskkapitalet har uteblivit också från gruv- och energisektorn, som möjligen är det som Kosova kan tävla med också internationellt. Hittills har blott 2.65 mil euro lagts ut av utländska gruv- och energibolag för s.k. inledande fisibilitetsstudier, d.v.s. undersökningar huruvida det över huvud taget är lönsamt att investera.

Det är ingalunda vad regeringen hade hoppats på och inte ens en droppe i havet jämfört med hur mycket Kosova behöver. Utvecklingsstrategin 2008-2020 är ett hemligstämplat utredningsdokument som Kosovas förra regering beställde, där både inhemska och utländska ekonomiexperter bidrog. Dokumentet fastslår att Kosova behöver 2.2 md euro i offentliga investeringar, 3 md euro i inhemsk riskkapital, samt 2.2 md euro i utländsk dito, för att upprätta någorlunda fungerande förutsättningar för en ekonomisk tillväxt.

Förra regeringen fick utredningen i handen i april 2007; utredningssamordnaren fick sparken och hans kontor lades ner knappt en vecka senare genom ett dekret ! från förra premiärministern Agim Çeku. Läser man utredningen hajar man snabbt varför: sämre PR inför en annalkande självständighetsförklaring får man leta efter.

Ändå vore det fel att peka ut kosovarerna som boven i dramat. Fler kosovariska regeringen i följd har arbetat för att införa ett av världens mest handelsvänliga system med tullsatser mellan 0 och 10 procent. Att starta ett företag kostar mellan 10 och 200 euro och tar ett par timmar. Man tillåter också utländsk valuta för alla inhemska transaktioner, vilket har etablerat euron som valuta i landet.

Landet lider förvisso av korruption och brottslighet, men så är inte grannländerna imuna mot dem heller. Frågan är också om inte korruptionen, liksom resten av ekonomin, är kolonial. I Kosova säger man öppet att när korruptionen är femsiffrig är den inhemsk; när den är sexsiffrig eller högre är det FN-styret som står bakom.

Den senaste FN-rapporten om laglydigheten i Europa ja, FN använder våra skattepengar för att skriva såna rapporter också hävdar emellertid att hela Balkan - inklusive Kosova - verkar ha fått bukt med den organiserade brottsligheten och uppvisar en bra trend vad gäller korruptionsbekämpning. Det första officiella beslut som Kosovas nyvalda regering fattade i februari 2007 var mycket riktigt att anställa en egen oberoende utredning av korruptionsskandalerna kring landets tre vittomtalande guldgäss, Prishtina International Airport, landets post-telekom, samt energibolaget KEK. Huruvida detta kan rucka på de feta internationals som skott sig där återstår att se; mer än så kan en Kosovaregering faktiskt inte göra.

Ty när allt kommer omkring, så styrs Kosova fortfarande - sin formella självständighet till trots - inte från Prishtina, utan från New York, från Bryssel, samt i vissa landsändar alltjämt från Belgrad. Det är detta makalösa virrvarr med FN, EU, Serbiens rebelliska enklaver, samt en folkvald men maktlös regering i Prishtina, som får det internationella riskkapitalet att gå långa omvägar runt Kosova.

Inte undra på att ekonomisk utveckling uteblir då. Det Kosova behöver är en tydlig och transparent styrning och en fungerande centralmakt; alltså inte oximoronen "villkorad självständighet" och all den röra den innebär, utan en riktig självständighet, redan här och nu. Men det verkar vara en diplomatisk omöjlighet.

Mer konstigt då att de inhemska kapitalisterna ändå vågade satsa 284 mil av sina surt förvärvade euros i en sådan riskfylld företagsmiljö. Men så är ju oftast entreprenörerna ett lands riktiga hjältar - i Kosova likväl som i Sverige.

Av Shqiptar Oseku 10 jun 2008 16:59