Språkkunskaper räcker inte för medborgarskap

På DN:s debattsida idag skriver två integrationsforskare att goda kunskaper i svenska bör påskynda invandrarnas möjligheter att få svensk medborgarskap. I dag måste en invandrare ha varit bosatt i Sverige åtminstone fem år för att kunna få medborgarskap. Debattartikelns författare menar att om invandrare lär sig svenska snabbt bör man kunna ge dem medborgarskap efter två år. Med andra ord skulle alla som invandrar till Sverige få en slags morot som skulle kunna leda till medborgarskap inom en kort tid.

Förslaget är rätt så korkat. Kan ni tänka er ett Sverige i vilket vemsomhelst vuxen förstås som stannat i två år och som lärt sig svenska plötsligt blir svensk? Kan man bli svensk på två år? Ja - om man är barn under 10 år kan man det, men inte om man är vuxen. Och det konstaterandet kommer ifrån mig i egenskap av Kenyafödd indier som blev irländare i barndoms ålder och svensk i det vuxna livet. Som sexåring tog det mig bara sex månader att prata, tänka och agera som en irländare, men som vuxen minns jag hur lång tid det tog att bli svensk! Givetvis lärde jag mig svenska på mindre än ett år, men trots att jag kunde svenska visste jag ju knappast någonting om vad det innebar att vara svensk förrän det hade gått åtminstone 5-6 år.

Vad är det då som är "att vara svensk"? Jo! Det är en hel del saker, menar jag. Man måste rimligtvis kunna lite om Sveriges bakgrund, d.v.s. om vår politiska och kulturella historia. Sedan finns det en hel del småsaker som faktiskt gör oss svenskar annorlunda resten av världen. En del av dessa är exempelvis hur vi alltid dyker upp på exakt avtalad tid, hur vi tar av oss skorna när vi går in i främmande hem och hur vi lugnt och stilla står i kö och väntar på vår tur. Visste ni förresten att kölappsystemet som numera används världen över har sitt ursprung här i Sverige? Invandrare som kommer ifrån länder där man måste skrika för att bli hörd måste också lära sig att i Sverige behöver man aldrig skrika. Här hörs man bäst när man håller käften!

För att man ska bli svensk krävs också gedigna kunskaper om Sveriges infrastruktur, och jag menar inte bara vår geografi utan jag menar hur vårt land fungerar politisk, kulturellt och ur utbildnings- och arbetsmarknadssynvinklar. Man måste förstå våra lagar, en del av vilka verkar helt främmande för många invandrare. Två år är för kort tid för en person att uppfatta och acceptera allting.

Det största problem jag ser i forskarnas förslag är emellertid att den som lär sig svenska aldrig, inom två år, kan tala som en svensk och för att man ska bli accepterad i Sverige, alltså integrerad, måste man bli accepterad av sin svenska omgivning och nyckeln till detta är att man talar utan brytning eller med så lite brytning som möjligt. Minns ni hur man hade fördomar mot turkar, greker och jugoslaver på sjuttiotalet? Jag minns det väl. Svenskfödda hade svårt för dem därför att de talade så konstig svenska, d.v.s. de bröt. De hade även fördomar mot finnar vars andra språk är svenska, men fördomarna berodde på hur de talade svenska. Det är inte rimligt att förvänta sig att en främling lär sig svenska på ett sätt som svenskarna accepterar på så kort tid som två år.

Jag är kanske ett bra exempel på en person som väldigt snabbt blev accepterad i Sverige. Det berodde på att jag på rekordtid lärde mig svenska med knapp brytning, eller rättare sagt med en irländsk-anglosaxisk brytning - den blev accepterad därför att det var politisk mer korrekt med en anglosaxisk brytning än en turkisk. Hade jag varit arab eller afrikan med en starkare brytning hade jag aldrig kunnat integreras så snabbt. Men trots mina kunskaper hade jag aldrig kunnat känna mig varm i kläderna som svensk medborgare efter bara två år. Faktumet är att jag inte ansökte om svenskt medborgarskap förrän jag hade "levt som svensk" i nästan två decennier. Det var mitt eget val. Jag kom till Sverige först 1967 och blev svensk medborgare 1985. När jag blev medborgare då var jag verkligen svensk i begreppets fulla bemärkelse. Jag käkade falukorv, lyssnade på Melodikrysset, stod i kö på Posten, dök alltid upp i tid, tog av mig skorna vid ingång till någons hus, ringde aldrig någon efter kl. 22.00 och en hel del annat.

Men trots att jag blev svensk medborgare, och trots att jag kunde allting om Sverige så fanns det fortfarande saker jag inte klarade av. Några exempel: Jag kunde inte, och kan fortfarande inte stoppa i mig Janssons frestelse - den smakar skit! Jag har ätit surströmming och lutfisk, men jag kan inte stoppa i mig senapssill och jag tycker att ärtsoppa och pannkakor på torsdagar är en av det dummaste svenska uppfinningar och det värsta jag vet är när en svensk myndighet deklarerar att det som står "på ett papper" är riktigt även om alla vet att det är fel.

Innan jag blev svensk medborgare hade jag vad som kallas för PUT permanent uppehållstillstånd Med detta i mitt hemlandspass kunde jag som Sverigebo resa fritt i hela Europa. Såvitt jag vet fungerar detta system än i dag så man kan undra varför alla ska bli svenska medborgare, och särskilt efter bara två år? Varför så bråttom? Att kräva att man ska kunna svenska för att få medborgarskap är absolut rimligt, men att snabba till processen med språk kunskaperna som morot är ju lika korkat som en del av de andra korkade reglerna vi har i detta samhälle. Svenskt medborgarskap ska vara för svenskar, svenskfödda eller invandrare, men det måste vara rimligt att kräva att sökanden åtminstone ska vara så svensk som möjligt och det kan man inte bli på två år - fast å andra sidan finns det säkert kineser som skulle klara av att äta Jansson och araber som gillar senapssill. Frågan är bara om dessa kan uttala "sju" såsom jag gjorde efter 2 år? Jag tvivlar på det.

Av William Butt 08 jun 2008 12:40