Klarspråk är kaosets son!

Har ingen märkt att en sällsynt uttrycksfull antimobbningsdagbok nyligen utgivits? Äntligen uppvisas ett livslångt resultat av vad djävulsk mobbning leder till, ömsom i gestaltning av ett offer, ömsom i försök att visa svarsreaktioner som emanerat ur detta försvarslösa tillstånd.

Vad händer efter en systematisk tortyr i ord eller handling? Dag ut och dag in i skolan: du får andras anmärkningar inpräntade i din själ om och om igen av intoleranta, missunnsamma eller avundsjuka jämnåriga. Du får utstå slag och spe. Ena dagen beskylls du för att vara vindtirig, ha ormgaddar till tänder, lukta illa eller något annat som sadistungarna omkring dig tar till för nöjets skull. Belöningen är när de ser sig bli berörd, kanske gråta, kanske bara stå där stilla i hopp om att plågoandarna får något bättre för sig, om du inte visar någon reaktion. Men din passivitet provocerar dem att börja slå på dig, bränna din hud med tändare, binda fast dig, skita ner dina kläder - och helvetet avbryts bara om någon vuxen ingriper.

Du vet att du blir måltavla för antagonisernas sammansvärjning igen och igen och du är värnlös. Hellre ljuger du och låtsas att allt är ditt eget fel - vem ska kunna skydda dig när översittarna nästa gång hittar dig ensam och känner för att plåga dig igen?

Dagen kommer då du är stor nog att läsa om andras helvete och kan jämföra med det du utsätts för. Förhoppningsvis ger din insikt dig ork att övervinna allt - plågoandarna ska i alla fall inte besegra din kamp för att överleva.

Ibland är det de vuxna som begår grymma synder mot dig och din rädsla förvandlas till ständiga funderingar. Hur ska du kunna undgå en ny attack? Långsamt förvandlas du medan du växer. Har du tur, händer ett mirakel: skolbyte, förflyttning till en annan människogrupp, en ny värld utan hot och trakasserier. Men du är alltid rädd att riskera att gå ur askan in i elden på nytt. Ständigt samma helvete tills du härdats och funnit en fristad som säkrar din trygghet och ger dig chans att få övertaget.

Du har lärt dig att utnyttja dina bittra erfarenheter kreativt. Och plötsligt förvandlas dina gamla fiender till en förstummad beundrarskara som applåderar dina framgångar. Även om du med den vuxnes logik har resignerat eller funnit harmoni i din klarsynthet, så finns smärtan kvar som irriterande stickande fragment av minnen du aldrig glömmer.

Men gör du som vuxen ett enda misstag som publikpöbeln kan gotta sig åt, så är du där igen. Utsatt, sårbar. Man förväntar sig att du ska vända andra kinden till, vara förlåtande, övermänskligt helgonlik och förstå dem som gjort dig illa, du ska visa en Jesuslik storsinthet och be din fader förlåta dem, ty de vet inte bättre. Men du vet att din fader aldrig har funnits där för att försvara dig, du har ingen utom dig själv. Har du trots alla odds lyckats fånga andras tillitsfulla beundran av ditt mod, så vågar du konfrontera din publik med en ärlighet som skrämmer deras hycklande umgängesvanor. Om du i stället dragit dig tillbaka till en anonym borg för att känna dig trygg, ja, då vågar du inte ens skriva ned dina tankar.

Motsatsen är du som dragit en katt i svansen, du som med skadeglädje mobbat din nästa, du som aldrig haft dåligt samvete för dina elakheter - ja, just du som stoltserat med dina grymheter kommer att gnälla och kalla dig oförskämt behandlad så fort du kritiseras eller kommenteras av vem det än vara må. Du är nämligen inte kapabel att sätta dig in i dina offers situation. I stället gaddar du ihop dig med gelikar och bildar små kotterier för inbördes beundran.

Ifall dina intentioner som framgångsrik medlöpare fallerar, ta en paus och begrunda innehållet i Lars Noréns dagbok. I bästa fall kommer du till insikt och ger din omgivning ett bättre liv, skriver en egen uppriktig dagbok och försöker gottgöra ditt dåliga samvete till glädje för andra. I sämsta fall fortsätter du okänsligt den väg du valt. I varje fall är dagboksanteckningarna unika som inspirationskälla för alla klarsynta outsiders.

Av Els-Marie Ericsson 25 maj 2008 12:17