Försvaret - en politisk lekstuga

Militärt försvar och rättsväsendet inkl polisen, ingår i det man inom nationalekonomin brukar kalla "kollektiva nyttigheter". Det här begreppet, där en del annat också ingår, som infrastruktur, bashälsovård mm, är själva grunden för motivera statens existens och beskattningsrätt.

Med världsrekord i skatteuttag borde därför de kollektiva nyttigheterna i Sverige vara av högsta klass. Så är dock, som alla vet, inte alls fallet. De grundläggande uppgifterna för staten har i mångt och mycket glömts bort eller nedprioriterats till förmån för en virvelvind av kostsamma förmåner och bidrag som i varje valrörelse går under artistnamnet "absolut nödvändiga reformer".

Såväl försvaret som rättsväsendet och då särskilt polisen karaktäriseras därför av oklara eller obefintliga mål, ineffektiv organisation, starka fackföreningar, obefintlig kostnadskontroll, revirstrider och ständiga kortsiktiga ingrepp av klåfingriga politiker.

Den politiska viljan att för polisens del sätta upp mål för brottsbekämpningen är lika obefintlig som svaret på frågan om vad som skall ersätta det invasionsförsvar som successivt övergivits. Det enda mer konkreta som sagts, och som alla verkar vara ense om, är att den svenska försvarsmakten skall verka utomlands i FN:s tjänst. Vad den skall göra hemmavid står däremot skrivet i stjärnorna.

Lite hårddraget vill jag påstå att s och de borgerliga, under många år, i mångt och mycket betraktat försvaret som någon sorts förlängning av arbetsmarknadspolitiken. Det har därför också varit viktigt att stödja svensk vapenindustri. Skalar man exempelvis bort all retorik runt hela JAS, så vad finner man då? Jo, ett enda stort gigantiskt AMS-projekt där det dessutom helt huvudlöst förutspåddes att projektet skulle bli en exportsuccé, inte minst hos NATO-länderna. Några övergripande strategiska tankar om försvaret, annat än som arbetsplatser, har under åtminstone de senaste fyrtio åren, i det närmaste helt saknats.

Konsekvensen av det här synsättet är att i goda arbetsmarknadstider har försvaret bara varit en budgetregleringspost.

Samtliga partier har också omfamnat en helt orealistisk illusion om Sverige, som ett alliansfritt land i fred och neutralt i krig, trots att alla vet att det mantrat knappast fungerade ens under 2: a världskriget och än mindre därefter. På samma sätt har en vision av att allmän värnplikt råder upprätthållits fast alla vet att så inte är fallet.

I det närmaste varje år, som man kan överskåda, har försvaret redovisat stora svarta hål i sin budget framåt våren. Efter lite gnäll och gny, har regeringen nödtorftigt täppt till dessa i väntan på nästa års hål. Mer pengar har vankats om arbetslösheten varit hög och mindre om den varit låg. När hålen blivit alltför stora har något regemente eller flygflottilj lagts ned och bygden i gengäld fått något utlokaliserat statligt verk. Och så här har eroderingen av försvaret planlöst fortsatt. År efter år.

Militären har hållits något så när lugna genom att man inte avskedat officerare i proportion till de minskade arbetsuppgifterna. För intresserade har funnits välbetalda utlandsuppdrag, som numera också blivit försvarets främsta uppgift. Förvisso lyser värnpliktiga med sin frånvaro på dessa uppdrag men det har man gått runt genom att "kontraktsanställa" soldater och officerare. Ordet "yrkesarmé" får som bekant inte sägas. Det är nästan lika fult som att förespråka NATO i vissa kretsar.

Planlösheten och frånvaron av en realistisk försvarsanalys av omvärlden har kännetecknat den senaste socialdemokratiska regeringsperioden. Och den som hoppades på ett trendbrott när vi fick borgerlig regering måste känna besvikelse. Urholkningen av försvaret fortsätter nu i uppdrivet tempo.

Typiskt är försvarsberedningens senaste rapport om säkerhetsläget för Sverige som överlämnades till regeringen i december 2007. Enigheten mellan partierna var bedövande. Såväl m som s prisade den gemensamma synen. Tom v och mp ställde sig bakom. Och läser man rapporten förstår man varför. Här fanns minsann inga militära hot. I stället framhålls att "Norden och Östersjöregionen präglas av stabilitet, dialog och samarbete på en aldrig tidigare skådad nivå" och grundtemat var i stället klimathotet.

"Miljöpåverkan och klimatförändringar utgör de allvarligaste globala hoten mot människans säkerhet" står det i rapporten.

"Vi måste ta den globala uppvärmningen på allvar. Det är ett säkerhetshot att ta på allvar" förkunnade Göran Lennmarker m, som är ordförande i beredningen. Faktum är att rapporten lika väl kunde ha författats av någon miljöorganisation i Vetlanda.

Försvarets obefintliga kostnadsmedvetenhet torde alla som gjort värnplikten, från åtminstone 50-talet och framåt, med viss frenesi kunna intyga. Ingen har dock gjort något åt eländet. Detta i kombination med en total frånvaro av en realistisk försvarsanalys gör att Sverige i praktiken nu inte har något försvar trots kostnader på sådär en 40 miljarder och ett flygvapen på 140 Jasplan som man inte har råd att flyga.

Ett försvar med fler officerare än soldater är en orimlighet, ägnad att väcka åtlöje i de flesta länder, utom i Sverige. Vi har runt 10. 000 officerare och det är 2. 000 fler än de soldater som utbildas varje år. Antalet generaler och amiraler är dock ungefär detsamma som när Sverige snabbt kunde mobilisera 600.000 soldater.

På mindre än ett år har det lyckats Reinfeldt, Borg och Bildt att förskingra ett visst förtroendekapital m hade i försvarsfrågan. Allt lunkar nu på i vanlig ordning. De nya moderaterna har, precis som vänstern och miljöpartiet, accepterat den postmoderna tanken att väpnade konflikter mellan utvecklade stater tillhör det förflutna, att geopolitik och maktbalans har blivit föråldrade och att innehav liksom försvar av territorium blivit irrelevant. Finskt och norskt försvarstänkande där man upprustar betraktas numera som höjden av galenskap.

Förtroendekapitalet när det gäller rättsväsendet har på samma sätt urholkats. Borgs och andra moderaters syn på såväl försvar som rättsväsende är helt i linje med tidigare socialdemokratiska regeringars uppfattning. Rättsväsendet är särskilt illa utsatt för där finns inga förmildrande arbetsmarknadshänsyn att beakta till skillnad från försvaret. För mindre än sextio miljoner per år låter man exempelvis åklagarväsendet förfalla.

Alla partier verkar också ha glömt hur förvånad man var när Sovjetimperiet rasade ihop med en smäll och hur lätt det kunde ha utvecklats till en allvarlig inte bara kris- utan även en krigssituation i vår omedelbara närhet eller hur plötsligt och oväntat kriget på Balkan bröt ut på 90-talet. Bara för att nu ta några överraskningsmoment.

Intressant är också att notera att den miljömedvetna försvarsberedningen saknar svar på frågan om vilka som skall stå till tjänst med personal och maskiner i händelse av allvarliga katastrofsituationer inom landet efter det att försvaret reducerats till ett minimum, hemvärnet utplånats och alla ev kvarvarande militära resurser befinner sig på andra sidan jordklotet.

Greenpeace kanske?

Av Lars Nilsson 20 maj 2008 11:17