Film: Margot at the wedding - kolsvart med Kidman

Betyg: VG
Titel: Margot at the wedding
Genre: Drama
Regi: Noah Baumbach
Medverkande: Zane Pais, Nicole Kidman, Jack Black, Flora Cross, Jennifer Jason Leigh m.fl
Speltid: 93 min
Premiär: 16 Maj

En ständig hjärtefråga hos amerikanska regissörer verkar vara dysfunktionella relationer. "Margot At The Wedding" är ett praktexempel som får familjerna i ’Welcome To The Dollhouse’ och ’Little Miss Sunshine’ att framstå som små paket av lycka.

Det är en enkel story, Margot Kidman reser i sällskap av sin son Claude för att närvara vid sin systers bröllop. Det är snarare en berättelse om spöken från det förflutna än en nutidssaga. Nicole Kidman gör sin mest komplexa och mörka roll på evigheter och Jennifer Jason Leigh är helt fantastisk som den neurotiska systern Pauline. Även Jack Black imponerar stort på mig i sin rolltolkning av Paulines infantila och djupt desillusionerade fästman, Malcom.
Nu kan jag äntligen släppa mina farhågor om att han inte kan göra seriösa roller. Visserligen framstår han som en totalt driftkucku i ovan nämnda produktion, men det artar sig.

Jag ska vara ärlig, jag hade hoppats på något lite mer lättsmält. Ångesten sätter tonen redan efter två minuter när Zane Pais ställer sig mellan vagnarna i ett tåg och bara skriker rakt ut i vad jag tror är panik. Efter det öppnar sig galenskapens mun och slukar alla karaktärer med en belåten rapning. Det är svårt att slappna av under filmens gång, man drar instintivt upp axlarna till öronen och stirrar som paralyserad på den vita duken, övertygad om att det inte kan bli värre än såhär. Jag kan inte sätta fingret på orsaken, men precis som vid min första bekantskap med "Requiem For A Dream" så mådde jag väldigt illa under hela filmens gång. Kanske var det synen av Nicole Kidman som panikmasturberar i ångest, kanske var det den ansträngda lättsamheten runt pedofili och incest, kanske var det att få bottenlös smärta upptryckt i ansiktet. Jag vet bara att det kommer ta lång tid innan jag kommer över det här.

Filmen är kolsvart, inte ens när den är rolig idds man skratta. Det är verkligt och äkta, det är en film som stannar under huden. Jag hade gärna gett den full pott om det inte vore för att slutet lämnar mig helt black. Jag hoppades hela filmen på något som kunde knyta ihop detta kaos av oidipuskomplex, borderline, personlighetsstörning, gubbsjuka, OCD och PSTD; obviously I was preaching to the choir, för det var absolut det sista jag fick.

Oavsett vad: Filmen är fantastisk, men jag tror att jag måste gå i terapi nu.

Av Leiyah Lindén 09 maj 2008 15:56