När Fan blir gammal är det för sent bli religiös

När Fan växte upp, behövde han inte ta hänsyn till andra människor. Hans föräldrar existerade enbart för att passa upp på Honom, och för att göra Hans liv så behagligt och maxat som möjligt. Naturligtvis ville den lille Fan generalisera sin bild av föräldrarna till att gälla alla vuxna människor, och på dagis och i skolan satte man in extra resurser för att kunna möta upp mot Hans så kallade "särskilda behov".

Fan är intelligent och vältalig, men han HAR ju så svårt för allt som är tråkigt och ansträngade, vilket leder till att alla i hans omgivning vänder ut och in på sig för att vara pedagogiska, roliga och lättsamma…och självklart får Han gå ut i solen en stund då och då, när Han känner att Han behöver koppla av från den pressande studiemiljön.

De andra barnen i klassen tycker antagligen att det är helt ok att sitta stilla under långa lärarlösa lektioner, och lösa komplicerade uppgifter vars syfte och framtida nytta de inte alls kan förstå. Hanna blir lite blek ibland när bokstäverna börjar flyta ihop på pappret framför henne, men hon väntar till rasten innan hon smyger iväg till skolsyster som skickar hem henne. Igen. Migrän går ju inte att göra så mycket åt, och när hon kommit hem och tagit sin medicin gör hon alla skoluppgifterna hon missat.

Fan säger att Hanna är mesig och ful. Och Hanna tänker att Fan är en stackars sate som aldrig kommer att bli omtyckt i sitt tragiska liv, men det säger hon inte. Fan har ju nåt fel, och det vore taskigt att håna honom. Så FÅR man bara inte göra. Det är väl som att reta någon för att han bara har ett ben, eller hur?

Femton år senare tjänar Fan mycket pengar. Så mycket pengar som bara den som saknar samvete kan tjäna, och han är mycket nöjd med sig själv. Hans anställda och hans familj existerar enbart för att passa upp på honom, och för att göra hans liv så behagligt och maxat som möjligt. Det finns så många effektiva metoder att kontrollera sin omgivning, som till exempel hot, mutor, raseriutbrott och smicker, och det måste väl bero på ren dumhet att inte alla människor använder sig av detta. Eller hur?

Allteftersom åren går, kan Fan ibland komma på sig själv med att känna något slags ömhet för vissa människor. Detta gör honom orolig eftersom han tolkar det som ett svaghetstecken, men han väljer att inte grubbla så mycket över "psykologiskt dravvel", utan skjuter skyndsamt bort de oönskade känslorna. Varför ändra på ett koncept som fungerar? Känslor är för kärringar, och den som inte förser sig och tar för sig får skylla sig själv.

När Fan blir gammal är det för sent att bli religiös.
Barnen har tagit avstånd och frun tog livet av sig för flera år sedan. Lyxhororna tar pengarna och drar.
Sjukhusets väggar är svagt gröna, och den ensamma tavlan i sin enkla guldram är lika dyrbar som intetsägande.
Ingenting spelar någon roll längre, men ett konstigt ekande tomrum breder ut sig i Fans bröst. Ett tomrum han aldrig har tänkt på förut, och han har ingen aning om vad som egentligen skulle funnits där. Läkaren som kommer in i rummet på julaftonen 2004, heter Hanna. Hon ska snart gå i pension, och har aldrig migrän numera. Fan ser i hennes ögon att hon bryr sig lite bara för att hon har betalt för det, hon vill inte missköta sitt jobb, det skulle hon aldrig göra.

Han vill inte ens ha telefonen på rummet. Det är på tok för sent att bli religiös. Och resten av landet firar julafton - igen.

Av Ia Stina Jonholt 05 maj 2008 09:55